Svensson. Inte skulle väl jag vara en Svensson?
Rent släktmässigt är jag det förvisso, med en mor som är född Svensson, men så där svenssonaktig behöver man väl inte vara för det? Nog skulle jag kunna bryta mig ut ur min normcell och göra något lite crazy?
Ja! Så klart! No more Scandic for me!

Jag minns mycket väl tankarna när jag satt hemma och bokade ett rum på en före detta bordell i Hamburg. Liksom – kunde inte det vara en UPPLEVELSE i sig? Jag skulle ändå åka dit helt själv, skulle jag då sitta och vara sådär lagomsvensk på ett dötrist dussinhotell?
Jag hade sett bilder på nätet. Det såg ut precis som man tänker sig en sekelskiftesbordell. Tacky, kitchigt och lite, tja, queer.
Så bokade jag. Och kände mig lite crazy utöver det vanliga.

Väl framme på hotellet säger portiern att han måste följa mig till rummet för att berätta något. Något viktigt.
Vi går förbi alla rum som jag sett på bilder på internet. De är fyllda av tjocka mörkröda sammetstyger, speglar och guldkandelabrar. Väggarna är gröna.
No more Scandic for me! tänker jag och ler – tills jag ser dörren med mitt nummer på. Den ser halvt inslagen ut och helt vanlig. Inte alls queer.
Portiern pekar på en jättelik blinkande knapp bredvid dörren där det står EMERGENCY EXIT.
Han förklarar: ditt rum är den enda utgången om det börjar brinna. Då kan man trycka på den här knappen – så öppnas den låsta dörren.
– Min dörr? frågar jag.
– Yez, säger han.
– Men där bor ju jag?
– Yez, men om det brinner, måste gästerna komma in där för att nå brandtrappan.
Jag tittar på honom, tvekande.
Han säger:
– Oroa dig inte, det är ingen som kommer att trycka på knappen om det inte börjar att brinna.

Rummet i sig visade sig vara ganska äckligt. Jätteäckligt, faktiskt. Cigarettfläckar på golvet, mystiska fläckar på väggarna. Det stank av rök. Ett helt vanligt sunkigt hotellrum, fast i Tyskland. Det såg inte ut som en bordell från sekelskiftet, det såg ut som en bordell som fortfarande var i bruk.

Jag öppnade fönstret för att vädra. Mittemot låg en sexklubb som redan var flitigt trafikerad, trots att klockan bara var 14. Utanför stod knarklangare.
När jag kom hem på natten barrikaderade jag dörren med en stol under handtaget, så där som de gör i filmer. Jag sov inte en blund.

Hamburgresan lärde mig en läxa. Numera försöker jag bara att boka fina hotell. No more bordell for me.
Har jag råd lägger jag gärna till en extra slant bara för att få det som jag vill. Vissa hotell har jag fastnat extra för. Rival i Stockholm är ett sådant. Men det är faktiskt nu under läsningen av Paco Underhills What Women Want som jag har börjat att lägga märke till vad alla de där sakerna som kan inordnas i “få det som jag vill” egentligen är.
En känsla av trygghet. En känsla av att någon brytt sig. Möjligheterna att i varje läge kunna göra val: höja temperaturen, dimma ljusen, byta ut den mjuka kudden mot en hårdare, spela min egen musik i hotellets högtalaranläggning, se på massor av tv-kanaler, välja mellan olika sorters duschtvål, och så vidare.
Plus det där lilla extra. Jag bodde på Clarion i helgen. Där fick jag knappa in en kod som såg ut ungefär så här: KlMHG083oOO45HJkklll45490HAHAHAHAIDIOT7654 för att kunna använda internet.
På Rival säger den alltid mycket vänlige portiern istället: Vill du använda internet? I dag är lösenordet “Zappa”.
Om jag öppnar minibaren kommer jag att hitta halva sortimentet från Saltå Kvarn. I cd-stället står skivor som är utvalda av någon som gillar dem och om man vill kan man beställa upp filmer på rummet från en lista som är så lång att man inte orkar läsa igenom den. Jag får inte bara ett hotell, jag får en liten bit av något som känns som jag själv.
Alla älskar hotellfrukost. Och på Clarion var frukosten utmärkt. Men viktigast för mig är faktiskt att jag får en god kopp kaffe. Rival har fattat detta och gör det möjligt för gästen att beställa en espresso eller cappuccino, utan extra kostnad. No more kokkaffe for me!
Väl installerad på Clarion, mot min vilja, gick jag därför omkring och småmuttrade för mig själv. Jag saknade deltaljerna som gör att jag känner mig trygg. Och så plötsligt slog det mig – jag är precis som de kvinnor Paco Underhill beskriver.

Jag ögnade igenom boken igen.

Skulle inte jag i de allra flesta fall gjort samma val som de kvinnor han beskriver?

Jo.

Och skulle inte jag i de allra flesta fall känt mig obekväm med den mekanikermansroll som alla män tillskrivs?

Jo, helt klart.

Är alltså en svensk man en amerikansk kvinna? Tja, det verkar så, i alla fall när det kommer till mitt eget shoppingbeteende.

Kanske är det därför som boken i sin helhet är så vanvettigt jobbig att ta sig igenom utan att grymta högt under läsningen: de grova och korkade generaliseringar som Underhill slänger sig med genom hela texten är nästan omöjliga att applicera på vår ickeamerikanska verklighet.
Boken brottas därför med ett stort problem: förutsättningen för What Women Want är intressant (att kvinnor nu intar en rad nya områden och därigenom förändrar både konsumtionen och förutsättningarna för den), men författarens grunda närmande till ämnet gör att texten landar på samma analysnivå som vilken antifeministisk blogg ur mängden som helst.

Kvinnorna i boken är nämligen inte otrygga av en orsak – de bara ÄR det, rent biologiskt får man anta.

Kvinnor känner heller inte pressen att gå ned i vikt av en orsak – de liksom bara HAR den instinkten i sig. Paco tycker att sådana här saker är synd och skulden lägger han nästan alltid på kvinnorna själva. Som läsare häpnar man. I hans ögon är de verkligen från Venus, de där varelserna, låt hända att de går att iakkta och dra slutsatser av, i alla fall om man anlitar Pacos eget företag, som händigt nog namedroppas så där 75 gånger i texten.
Pacos egna värderingar i ämnet kommer tydligt fram mot slutet, när han undslipper sig att han är glad att han kommer att vara död när “könsevolutionen” nått in slutpunkt.
Man suckar och det är ledsamt. Inte minst eftersom jag sällan har läst en så puckad bok som ändå fått mig att tänka så mycket på de omgivningar vi rör oss i. Hur affärer är uppbyggda, hur de är ljussatta, hur man beter sig när man kommer in i gallerior, varför unisexklädbutiker inte fungerar och hur männen har präglat uppbyggnaden av så många av dessa miljöer.
Jo, jag tycker att Paco Underhill har många intressanta iakttagelser. Men det är som om han dränker dem i idiotfärg så fort han satt dem på pränt.

/anders mildner

Det hela är egentligen mycket enkelt.

Det här med att leva ett lyckligt liv.

Precis som du kan hitta varianter på den gyllene regeln (”allt vad ni vill att människorna skall göra för er, skall ni också göra för dem”) i de flesta världsreligioner, tycks de flesta filosofer och tänkare sedan vi klev ner från träden och började kliva runt på två ben vara överens om hur ett lyckligt liv ska uppnås.

Sova lagom.  Äta lagom. Ha något väsentligt att göra. Känna en samhörighet med något större. Umgås med andra människor. Kanske ha lite sex. Tid för eftertanke och meditation.  Göra något lite svårt ibland.

Knepigare än så behöver det ju inte vara. Det där med livet och lyckan är lätt som en plätt. Borde de flesta klara av. Eller?

I sin bok The Age of Absurdity: Why Modern Life makes it Hard to be Happy skriver den brittiske författaren Michael Foley om hur vårt samhälle underminerar alla försök att kunna följa ens de enklaste av filosofernas råd om vägen till lyckan.

För hur kan våra relationer hålla när vi har sådana krav på att vara ”happily married ever after”? När det inte räcker att ha det någorlunda bra, utan vi ska vara ”power couples” med perfekt gräsmatta och strukna t-shirts, för så har alla andra?

Hur ska vi kunna gå avklarnade och kloka in i ålderdomen, när kraven finns på evig ungdom? När vi försöker mota bort döden i vår närhet så att till och med våra hundar får ha rullstol istället för att kila vidare mot de sälla jaktmarkerna?

Hur kan vi jobba lagom mycket och ens tänka efter om vi känner samhörighet med något större, när vi hela tiden vill ha mer än grannen?

Hur kan vi få möjlighet till eftertanke och ensam meditation i ett samhälle som kräver teambuildning, gemensamhetsövningar och communities (som Bokprat!)? När vi skyr svårigheter så till den grad att vi inte längre köper apelsiner för att det är för jobbigt att skala dem?

Naturligtvis ökar antalet självhjälpsböcker med den senaste lyckoforskningen i en rasande takt i detta absurda samhälle, men Foleys bok tar ett steg längre. Hur kan vi komma över oss själva? Vad kan vi göra?

Eftersom jag älskar Alain de Bottons Statusstress och School of Life-initiativet, ser jag fram emot att läsa Michael Foleys bok. Den kom redan tidigt i våras, finns med mjuka pärmar och har fått bra kritik. Inte minst lär den vara rolig!

Så välkommen till vårt fjärde bokprat: Michael Foleys The Age of Absurdity!

Tidplan för läsningen:

Vi börjar att läsa: 26 augusti 2010

Tredjedelscheck: 9 september 2010

Vi är färdiga: 23 september 2010

Slutsummering: 7 oktober 2010

Du kan läsa mer om Foley och beställa boken här.

Kommenterar gör du enklast genom att klicka på inläggets rubrik.

/Karin Lilja

Vår julibok var Cognitive Surplus av Clay Shirky.

Så här skriver förlaget:

For decades, technology encouraged people to squander their time and intellect as passive consumers. Today, tech has finally caught up with human potential. In Cognitive Surplus, Internet guru Clay Shirky forecasts the thrilling changes we will all enjoy as new digital technology puts our untapped resources of talent and goodwill to use at last. 

[---]  The potential impact of cognitive surplus is enormous. As Shirky points out, Wikipedia was built out of roughly 1 percent of the man-hours that Americans spend watching TV every year. Wikipedia and other current products of cognitive surplus are only the iceberg’s tip. Shirky shows how society and our daily lives will be improved dramatically as we learn to exploit our goodwill and free time like never before.

Så här tycker Karin:

Boken är välskriven och underhållande, fylld med intressanta anekdoter och hisnande liknelser. Jag läste första hälften i ett flygande huj, medan andra delen gick trögare och trögare.

Själva grundidén med Shirkys resonemang är sympatisk, och det är helt klart så att vi lägger allt mer tid på att dela med oss i den digitala världen. Men att vi tar den tiden från teve, som Shirky menar, det får jag inte ihop. Statistiken visar att vi har teven påslagen fler timmar än någonsin, i både USA och Sverige. Däremot tar vi säkert tiden från något annat, och det är väl fler än jag som både surfar och kollar på teve samtidigt.

Personligen blir jag lite ledsen av tanken av att förflytta tevetiden till annan skärmtid, även om detta kanske inte är forumet att avslöja sådana nedstämda tankar. Kombinationen av att först ha läst Nicholas Carrs The Shallows och sedan Clay Shirkys Cognitive Surplus har gjort att jag har haft en sommar utan så mycket böcker, teve eller internet. Däremot har mitt grönsaksland aldrig varit så prunkande och jag har snart stickat färdigt ett par raggsockar.  Dessutom har jag haft tid att tänka och meditera. Där har jag lagt mitt eget kognitiva överskott. Så på mig har kanske Cognitive Surplus inte haft den effekt som var tänkt. (Och nej, jag kommer inte att ta en bild på tomaterna och lägga ut på nätet.)

Man behöver inte vara smart som en nobelpristagare för att anta att det kommer att hända spännande saker i samhället när fler ”sträcker sig efter musen” och vill delta i “samtalet”, eller att fundera över att det både kan resultera i bra saker och i dåliga saker. Det trodde jag innan jag läste Cognitive Surplus och det trodde jag efter.

Sammanfattningsvis: jag hade en kul stund med Cognitive Surplus, men sedan jag stängde igen pärmarna har jag faktiskt inte tänkt på den en sekund. Däremot grubblar jag fortfarande över The Shallows.

Så här tycker bokpratarna:

Anders tycker att avstampet i tevetittandet är bra. Han tycker att det märks att Shirky har kontakt med yngre människor, sina studenter, och han gillar referenserna till fan fiction-världen. Det märks att Shirky är van vid att föreläsa.

Jim skriver att det vore väldigt trevligt att få leva i en Shirky-värld, med dess tro på att människor kan göra bra saker av inre drivkrafter och där alla är potentiella producenter. Han funderar också varför man trots allt ändå värdesätter ”Gutenberg-medierna” högre, hur påläst en bloggare än är.

John efterlyser fler exempel utöver det anekdotiska, så att Shirky verkligen stärker sin tes.

Hampus var inte så förtjust i boken, men har gjort ett bildspel med de shirkyismer som han ändå ville bära med sig från sin läsning. Här är bildspelet.

Så här tycker några andra:

Evgeny Morozov i Boston Review
Nicholas Carr på sin blogg
Paul M Barrett i Business Week

Mer!

Mer om Shirky, Cognitive Surplus och bokpratet omkring det hela kan du läsa här. Där finns också en film för den som vill få ett hum om vad boken handlar om.

Fortsätt att kommentera! Sammanfattade vi debatten korrekt? Hur upplever vi boken nu, några veckor efteråt, när den smälts lite? Kanske någon läser boken just nu – hur går tankarna? Klicka på inläggets rubrik så når du enklast kommentarsfältet.

/Karin Lilja

Jag skulle aldrig vilja bo där.

Det var inget fel med huset som jag växte upp i. Jag trivdes bra där. Men nu när jag står utanför det och tittar in, slår det mig att det inte på något sätt skulle passa det liv jag vill leva i dag.

Då – på 1970- och 80-talet – såg nästan alla villor ut som vår. Ett litet kök på nedanvåningen, ett större vardagsrum med lite finkänsla, ett mindre tv-rum med soffa och soffbord, och så en rad små enskilda rum och garderober på ovanvåningen.

De gemensamma ytorna var små eftersom finrummet sällan användes för att umgås i om det inte var fest. Flera av mina kamrater fick faktiskt inte vara alls i sina vardagsrum.

Tendensen var att ju sämre ställt folk hade det, desto finare ansågs vardagsrummet. Jag hade vänner som bodde i treor och fyror vars soffor i vardagsrummet alltid var täckta med plast som bara togs av när det var middagsbjudningar. Ungarna var alltid förvisade till stängda små rum. (Man kan bara gissa hur det luktade där.)

Nu är allting annorlunda: öppna ytor, få dörrar, flödande passager och gemensamma samlingsytor, massiva nöjescentrum, imponerande köksdelar och spaliknande badrum. Jag är själv mitt uppe i en husrenovering och det första och självklara valet var att riva ned massa väggar och öppna upp så mycket som möjligt.

Jag kikar in igen över häcken till mitt föräldrahem och så slår det mig att det antagligen inte bara är så att det här huset inte passar det liv JAG vill leva i dag – det är passar överhuvudtaget inte in i samhället.

Det är ju inte jag som har förändrats, det är en utveckling – som jag har följt. Och ganska noggrant, dessutom. Precis som alla mina vänner. Våra hem ser likadana ut i dag. Och våra föräldrars hem såg likadana ut förr.

Hemmet kan på så sätt ses som en spegel av samhällsutvecklingen och genom att undersöka förändringarna som skett inom inredningen de senaste 30 åren, skulle man kunna få en bra bild av vad som sker utanför hemmets dörrar.

Paco Underhill har resonerat precis tvärtom i What Women Want. Han har upptäckt en samhällsförändring (att kvinnor har fått mer ekonomisk makt) och följer sedlarna i spåren, hela vägen in i hemmet.

Dispositionstanken att liksom gå en mäklarrunda och passera rum för rum för en genomgång av exakt vad som har förändrats och varför, är alldeles lysande. Hade jag varit redaktör på det förlag som fick den här idén presenterad för sig, skulle jag hoppat jämfota av lycka.

Problemet för den svenske läsare som jag ju är, ligger främst i att de rum Underhill hastar förbi ligger i amerikanska hus och att den kontext han skriver utifrån är helt igenom amerikansk.

Det är faktiskt länge sedan som jag läste en bok som så ofta fick mig att dra huvudet bakåt och säga Ameeeeeeeen, kom igeeeeen! Bara för att i nästa haja till över att nästa stycke förvånansvärt nog innehåller något verkligt intressant.

Mest störande är så klart de kroniska generaliseringarna, förvärrade av en text som ofta beskriver något slags exotiskt hondjur på samma sätt som man hade beskrivit en pandahonas okända liv bland bladen:

”Meanwhile the female of the household can tackle her own work, return emails, use Epicurious.com to hunt down a recipe for horseradish mashed potatoes, order a book from Amazon, or if she’s curious and confident enough to have created her own Facebook account /…/ she can digitally socialize with old classmates and other people she’s lost touch with.”

Confident enough för att ha skapat en Facebooksida? Tja, de flesta kvinnor är det. Facebook består i dag av runt 57 procent kvinnor och varje månad drar sajten ungefär 46 miljoner fler kvinnliga besök än manliga.

Jag är ingen expert på genusfrågor, skriver Underhill i förordet (Eh, nej, det är du inte, utbrister den tänkande läsaren rätt fort), utan bara “en kille som skriver om tjejer”.

Det är naturligtvis inte hela sanningen om en skribent som befäster könsstereotyper med lika stor emfas som Barbieavdelningen i leksaksaffärerna.

Men det som gör den första tredjedelen till en så märklig läsning är att texten mitt i den sjaskiga sunkigheten är kryddad med massor av små iakttagelser som var och en för sig skulle kunna utgöra grunden till relevanta och intressanta djupdykningar.

Är den manliga grillvurmen ett substitut för att olja ned sina händer med bilolja och därigenom bevisa sin manlighet?

Bygger utomhus-spabyggandeboomen på framgångsreceptet att skilja det socialt accepterade badkaret från den betydligt mer privata toalettstolen?

Omformar de rådande kvinnliga idealen hela gymkulturen och skapar utrymme för en ny sorts motion som bygger på att man kan upprätthålla sin image (pilates, yoga, powerwalk, etc)?

När Underhill fokuserar på könet och skriver hur “kvinnor” är blir det i stort sett alltid galet. Men när han riktar blicken mot rummen i första hand blir det omedelbart intressant. Det är ett svårhanterligt dilemma för mig som läsare.

En mening som ”a home gym is all about dedication to an ideal, rather than a woman having to confront the issue of dedication itself”, skulle till exempel räcka som grund för en halv bok om han bara hade kopplat den till en djupare förståelse för vad som skapar könsroller i ett samhälle och förmått att problematisera de genusfrågor han har för ögonen.

Första tredjedelen lämnar mig därför totalt förvirrad. Det finns flera detaljer som jag vet att jag kommer att bära med mig, men samtidigt lämnar den dåliga bismaken aldrig sidorna.

//anders mildner

Här kan du läsa mer om Paco Underhill, What Women Want etc.

Under sommaren har en debatt om kritik förts på Sydsvenskans kultursida. Historikern Fredrik Persson skrev ett inledande debattinlägg om varför inte de med bäst fackkunskaper recenserar facklitteratur på svenska kultursidor. Kanske har det varit sommarhettan, men det har inte varit riktig snärt på de svarande rallarsvingarna. Det har varit svar från the usual suspects, och inläggen har snart nått ”du har inte bara fel, du har en ful tröja också”-stadiet.

Jag känner igen diskussionen från mitt tidigare liv som vetenskapsjournalist – är det de med fackkunskaper som ska lära sig skriva, eller är det skribenterna som ska specialisera sig? Forskare ställs mot förmedlare. En diskussion som jag lyssnade på 1990 – men 2010? Jag letade efter datamusen – precis som fyraåringen i slutkapitlet av Clay Shirkys bok Cognitive Surplus – för jag märkte att jag ville ge mig in i debatten.

För det är precis där det ligger. Det som gjorde att sommarens lama kritikdebatt kändes som att kika in i ett tittskåp från nittonhundratalet, var att den spelade på en bollplan som inte längre finns. Jo, den kanske finns på somriga kultursidor, annars fyllda med följetonger och reseminnen. Som när man besöker en hembygdsgård och ser hur det gick till när de kastade varpa förr i tiden.

I dag är vi alla specialister. I dag kan alla bidra med sin kritik av en bok. Att sedan inte alla gör det och att inte alla gör det särskilt bra, är en annan sak. Alla skrev inte i forna tiders papperstidningar (och alla skrev inte särskilt bra), men det berodde ju på att alla inte kunde få plats i en tidning med ett givet utrymme och förutbestämda utgivningstillfällen. I dag kan alla vara med. Om man vill.

Det är detta som Cognitive Surplus handlar om. Han menar att människan har en vilja av att konsumera, men också att skapa och dela med sig. Tidigare medieformer bidrar endast till en passiv konsumtionskultur, medan internet även uppmuntrar till att skapa och att dela. Dagens tistel är utrotningshotad när alla kan så en hel tisteläng på nätet.

Shirky är den första att medge att kvaliteten på det skapade och delade inte alltid är av toppkvalitet – och tar lolcats som exempel – men kontrar med att det skapats digitala mötesplatser som verkligen förändrat världen, som Ushahidi, ett verktyg som skapades för att dokumentera våldsamheterna i Kenya 2008. Nicholas Carr skriver i ett spydigt blogginlägg att de flesta faktiskt fortfarande bara konsumerar webben – kollar in roliga lolcats och läser nyheterna – och att man fortfarande tittar på tv. Så är det förstås också, men jag tror att det är att missa Shirkys poäng.

Shirky skriver att han fick inspiration att skriva den här boken när han blev intervjuad i tv om sin förra bok, Here Comes Everybody, och producenten frågade lite tråkigt: ”Men hur kan folk ha tid med sådant som Wikipedia?” och han tänkte: ”Genom att inte kolla på så mycket tv, duh!”.

Han illustrerar mycket övertygande i början av boken att genom att använda en liten del av det han kallar sitt kognitiva överskott – kanske kan man enklare säga ’mer tid och ork’ – till att bidra på en social webbplats i stället för att titta på tv, kan så komplexa verksamheter som Wikipedia byggas. Och det är logiskt, men här fullföljer han inte resonemanget vidare in i boken. Hade han gjort det, hade han nog varit tvungen att mildra de snygga shirkismerna i början – kan man inte annat än älska rader som: ”We had so much free time to burn and so few other appealing ways to burn it that every citizen in the developed world took to watching television as if it were a duty”?  Snyggt, men det leder möjligen tanken fel. Det verkar nämligen som om tv-tittandet ökar (se här och här).

Det motsatsförhållande som Shirky ställer upp mellan tv och internet tycker jag villar bort hans andra tankar och ger lite lättköpta poänger. Visst vill vi inte titta på ”dumburken”, visst ska vi gå ut i det fina vädret, det är bara sommar en gång om året, hörni!

Uppenbarligen lägger vi dock allt mer tid på sociala medier och internet som sådant, men det verkar inte vara tv som överges. Det är inte särskilt spektakulärt att skriva att tv och internet allt mer går samman som ett medium, liksom mobilt och stationärt. Personligen tror jag att det är här själva tiden återfinns – allt blir samma.

Det kapitel som jag tyckte var mest intressant var det som heter Personal, Communal, Public, Civic.  Han beskriver delandet på nätet som fyra nivåer längs ett spektrum, där de första nivåerna är mer givande på en personlig nivå och de sista allt viktigare för samhället.

Först finns det personliga delandet, som ICanHasCheezburger.com. Många bidrar, många konsumerar, men det är lätt fånget, lätt förgånget. Nästa nivå är det kommunala delandet, som Meetup.com. Här finns en kollaborerande grupp som bidrar och konsumerar. Man råder och supportar varandra, men det är en begränsad grupp människor som får glädje och nytta av råden.  Nästa nivå är den allmänna, där Shirky exemplifierar med open source-projekt. Där får många nytta av det gemensamt skapade – det blir en resurs som vem som helst kan använda och ha glädje av. Sista nivån är samhällsnivån, där det delade är till nytta för hela samhället och kan bidra till att det förändras. Shirky exemplifierar med Pink Chaddi.

”The amount of public and civic value we get out of our cognitive surplus is an open question, and one strongly affected by the culture of the groups doing the sharing, and by the culture of the larger society that those groups are embedded in. … Getting what we celebrate highlights the tension between maximizing individual freedom and maximizing social values. Social media introduces social dilemmas into a number of environments where they didn’t previously exists …”

Det kapitlet kommer jag att återvända till.

Cognitive Surplus kommer ut endast två år efter braksuccén Here Comes Everybody, och ibland känns det som om boken är utskrivna föreläsningar. (Shirky arbetar som universitetslärare på New York University.) Det är väl genomtänkt och strukturerat, som frekvent hållna föreläsningar kan bli. Slutknorren, som är ett slags recept över hur man ska lyckas med sina sociala medier-satsningar, känns dock lite malplacerad, och jag slutar läsningen med ett: VA? Sista kapitlet verkar som om en föreläsning för företagsledningar som vill veta hur man gör det där med de sociala medierna.

Men med förbehåll för just det sista kapitlet tycker jag att Clay Shirky gjort det igen. Javisst, det är en fortsättning på Here Comes Everybody, men roligare och mer lättläst. Och om Here Comes Everybody berättade om hur det skulle bli, berättar Cognitive Surplus om hur vi gör. Nu.

Vad tycker ni andra? Forskare, journalister och ALLA är välkomna in i debatten.

Kom hit allihop! Are you ready, Steve?

/Karin Lilja

För fem år sedan hände något som aldrig tidigare hänt i historien: för första gången tjänade unga kvinnor i USA:s största städer mer än männen.

Paco Underhill – världens mest kända shoppingbeteendeguru med otroliga internationella framgångar bakom sig med Why We Buy och Call Of The Mall – följer nu utvecklingen i spåren i sin nya bok.

Och han menar att den tid vi står inför kommer att förändra det mesta:

”As large numbers of women become steadily wealthier, more powerful, and more independent, their choices and preferences are transforming our commercial environment in a variety of important ways, from the cars we drive to the food we eat; from how we buy and furnish our homes to how we gamble, play, and use the Internet—in short, how we spend our time and money.”

I nya boken What Women Want undersöker Paco Underhill vad som händer med konsumtionsmönstren när hemmafrun förvandlas till husägare och hur både boende, köpcentrum och köpvanor snabbt påverkas och omdanas på en rad förvånande sätt.

Han berättar om hur alla stora hotellkedjor har designat om sina rum och utökat sina tjänster för att passa kvinnor och varför de gallerior och shoppingscentrum som tilltalar kvinnor fungerar och varför de andra misslyckas. Men också varför Amazon klarar av att attrahera kvinnliga bokköpare, medan andra sajter får dem att klicka bort fönstret.

Paco Underhill, som ofta ses lite som shoppingbeteendets Sherlock Holmes, skriver: ”While men were busy doing other things, women were becoming a major social, cultural, and economic force.”

Det är en historia värd att lyssna på. Paco Underhill är i dag antagligen den främste experten på globala konsumtionstrender (han kallas ibland för ”The Godfather of Consumer Insights”) och bygger vanligtvis sina analyser på exakta studier av hur konsumenterna faktiskt beter sig på varuhusgolvet.

I sina tidigare böcker har den här helt egna shoppingsociologin lett fram till spännande fakta – som till exempel att vi handlar mer om butiken är byggd så att kunderna går motsols, att två tredjedelar av det vi handlar är saker som vi inte hade tänkt köpa när vi gick in i butiken, samt redogörelser för hur dofter och musik påverkar vårt beteende och varför vi omedelbart slutar att handla om någon råkar röra vid vår rumpa.

Det handlar om verkligt inflytelserik litteratur. Analyserna förändrade i ett slag också hur det ser ut i många svenska butiker – till exempel är det på grund av Paco Underhill som det numera även finns varukorgar även i små butiker, som till exempel på Apoteket. Man shoppar helt enkelt mer om man slipper bära varorna i händerna.

Känner du igen dig? Klart du gör! Så vad kan vi då vänta oss nu när Paco Underhill tar sig an frågan om de kvinnliga shopparna?

Generaliseringar? Amerikansk aningslöshet inför genusfrågan? Eller klarsynthet av den art som har fått svenska företag som H&M, Ikea, Lindex och Åhléns att använda sig av Paco Underhills tjänster som expert?

Vi vet inte, men det går inte att förneka att det vilar en spänning i ämnet. Inte minst eftersom Paco Underhill själv skriver: ”I’m no expert on gender issues. I’m just a boy writing about girls.”

Själva kan vi inte vänta på att kasta oss över den här boken. Här finns hur mycket som helst att diskutera – infallsvinklarna är helt klart väldigt många och dessutom kan vi räkna med att stora delar av detaljhandeln läser den här boken med pennan i handen, snabbt redo att ta till sig alla nya rön.

(Och förresten, att Paco Underhill valt att döpa sina kapitel efter låtar med Prince, Black Eyed Peas, Lil Wayne, George Gershwin, Beatles, The Clash, Stevie Wonder, The Who, Crosby, Stills, Nash And Young och Michael Jackson är ju faktiskt också lite kul.)

Så: Välkommen till vårt tredje bokprat, om Paco Underhills What Women Want!

Tidsplan för läsningen:

18 augusti – Vi har läst en tredjedel och diskuterar inledningen.

1 september -  Vi har läst hela boken och pratar om helheten.

15 september – Vi sammanfattar bokpratet.

Här kan du läsa mer om Paco Underhill, What Women Want etc.

Förlagets säljtext lyder:

”Is Google making us stupid? When Nicholas Carr posed that question in a celebrated Atlantic essay, he tapped into a well of anxiety about how the Internet is changing us. He also crystallized one of the most important debates of our time: As we enjoy the Net’s bounties, are we sacrificing our ability to read and think deeply?

Now Carr expands his argument into the most compelling exploration of the Internet’s intellectual and cultural consequences yet published.

/…/ Building on the insights of thinkers from Plato to McLuhan, Carr makes a convincing case that every information technology carries an intellectual ethic — a set of assumptions about the nature of knowledge and intelligence.

He explains how the printed book served to focus our attention, promoting deep and creative thought.

In stark contrast, the Internet encourages the rapid, distracted sampling of small bits of information from many sources.

Its ethic is the ethic of the industrialist, an ethic of speed and efficiency, of optimized production and consumption — and now the Net is remaking us in its own image. We are becoming ever more adept at scanning and skimming, but what we are losing is our capacity for concentration, contemplation, and reflection.

/…/ This is a book that will forever alter the way we think about media and our minds.”

Anders tyckte:

The Shallows är en omedelbart fångande och gripande bok – framförallt eftersom den på ett så fiffigt sätt får läsaren att uppmärksamma att det egna beteendet (antagligen) har förändrats.

Skummande, snabbläsande, distraktionsfyllda ögon söker sig i allt hastigare takt över textsidorna och någonstans i den här utvecklingen där allt mer allt oftare pockar på vår uppmärksamhet förändras vi som människor.

Den översiktliga historieskrivningen och de popessäistiska nedslagen är läsvärda och även om Carr aldrig riktigt kommer fram till den där slutsatsen som han så gärna vill landa i – eller till hundra procent ror hem de poänger han hoppas – så är The Shallows en viktig bok. Inte minst eftersom den kommer att tjäna som avstamp för en debatt om vad vi gör med våra medier – och vad våra medier gör med oss.

Bokpratarna tyckte:

The shallows är en fängslande bok med hög igenkänningsfaktor.

Den tar upp en rad väsentliga frågor, som vad vi kan komma att förlora när vi outsourcar vårt minne till maskiner, vad som händer när vi ständigt multitaskar och att vi troligen behöver läsa mer, stänga av/koppla ur mer och ägna större tid åt att reflektera över den information vi tillägnar oss.

En viktig förtjänst är att Carr får oss att betrakta vår EGEN mediekonsumtion och ifrågasätta vad som är nyttigt och inte – istället för att (som har varit så vanligt under tidigare debatter) peka fingret åt en yngre generations medievanor.

Men även om distraktionen HAR ökat och ämnet är angeläget så innebär inte det att Carr lyckas hela vägen. Många frågetecken dyker upp längs sidorna.

Carr har ett vagt och lite slirigt förhållande till forskningen och citerar ibland lite väl godtyckligt. Han bortser helt ifrån vissa saker: till exempel att alla böcker inte är lika viktiga, att läsningen tidigare i historien aldrig varit så utbredd som nu eller att litteraturen aldrig varit så lättåtkomlig.

Att det är en bok som föder vettiga diskussioner bland läsarna, råder det dock inga som helst tvivel om.

Vill du följa hela bokpratet om The Shallows?

Här hittar du det:

1. Presentationen av boken.

2.  Tredjedelsläsningen.

3. Boken färdigläst.

Vad gör en bok till en sidvändare? När du ligger uppe och läser långt efter det klockslag det anstår en anständig samhällsmedborgare att vara vaken en onsdag kväll, och du är grusig i ögonen morgonen därpå bara för att boken liksom läste sig själv?

För skönlitteratur finns det en uppsjö guider och handböcker om hur den hågade författaren skriver en spännande roman. Inom vissa genrer – som deckare – kan knepen och riktlinjerna bli genomskinliga hos den mindre begåvade författaren, men hos den talangfulle lyfter de historien och gör boken svår att släppa.

Tyvärr verkar det som om många faktaboksförfattare (eller ”non-fiction writers”, som det heter på engelska, vilket är tydligare) inte tänker på att det finns bra skrivknep att fånga läsaren med, även om du inte skriver skönlitterärt.

Ett vanligt knep – och som är lätt att överanvända – är att berätta en anekdot och sedan hänga upp sitt resonemang på det. Det är en metod som krönikörer och bloggare ofta utnyttjar, har jag märkt, antagligen för att den är så effektiv och snabbverkande. Vi drar vår imaginära filt omkring oss hårdare och hasar närmare lägerelden när berättaren viskar: ”Nu ska jag berätta något som hände mig …” Nicholas Carr använde det knepet också några gånger i The Shallows, och visst vaknade man till lite i läsningen då?

En mer avancerad variant av det knepet är att göra ett nedslag i en mer fördjupad berättelse som till synes inte har med huvudämnet att göra. Du får en för dig, troligen, ny kunskap presenterad som en spännande historia, och i ditt huvud maler tanken: ”Hur ska författaren sy ihop detta? Vad har detta med allt att göra?” Och så berättar författaren hur hon tänkt tråckla ihop kostymen, och du blir förlöst och läser glatt vidare, på jakt efter nästa historia som får dig att känna dig lite smartare igen. Malcolm Gladwell använde sig av denna teknik effektivt genom Outliers, och det gjorde att jag svalde en hel del av den medicinen utan att egentligen tänka efter vad den smakade eller bestod av.

Tekniken är mer avancerad för den kräver att det verkligen är en helt ny berättelse för läsaren, för annars försvinner överraskningsmomentet och känslan av att du som läsare är lite smartare. Jag har exempelvis läst en del av de där böckerna om lyckans psykologi (om vad vi blir lyckliga av), så när jag läste Micael Dahléns Nextopia – där lyckopsykologin spelar en viktig roll för argumentationen – tröttnade jag som läsare när lyckan gicks igenom, för det kändes som ”been there, seen that”, vilket troligen var fullständigt orättvist, men så orättvist är läsarens perspektiv. Tekniken kräver att författaren inte bara behärskar sitt ämne, utan även författandet.

I en längre text, som en bok, drivs läsningen framåt också av en tydlig struktur – en struktur som jag efterlyste i Carrs The Shallows. Om A ger B, så ger B C … Du leds tryggt vidare över sidorna, och det är lätt att komma in i läsningen igen om du blir avbruten. Författaren kan ha en huvudtes som hon vänder och vrider på nästan in absurdum, som exempelvis Seth Godin i The Dip.

Dessa tekniker har inte att göra med om en bok är ”bra” eller inte, och framför allt säger det inget om boken är ”viktig”, om den förändrar oss. Det handlar bara om det är ”a good read” eller inte. Ibland kan en bländande teknik till och med dölja en bristande argumentation. Men oftast är det tvärtom; det blir motsatsen till det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

Clay Shirkys förra bok, Here Comes Everybody, var inte en sidvändare. Den började bra med en spännande anekdot om en stulen mobiltelefon, men sedan tyckte jag att det var trög, men intressant, läsning. Jag lade ifrån mig boken, läste annat parallellt. Det var en period när jag tågpendlade, och jag kom på mig att köpa en tidning på vägen hem bara för att jag inte orkade läsa Here Comes Everybody efter en full dag på jobbet.

Med Cognitive Surplus har något hänt. Har Shirky gått på kurs? Bytt redaktör? Fått en lidnersk knäpp? Kommit loss och börjat skaka rumpa? Jag tror på det sistnämnda. Boken är skriven med det som klyschigt brukar beskrivas som ”ett gott humör”. Som Anders Mildner skrev i en kommentar tidigare är Cognitive Surplus utgiven bara två år efter Here Comes Everybody, vilket är en relativt kort tid för stora tankar att mogna.

Shirky använder samtliga av ovanstående tekniker, och jag läser och läser. Fick stoppa mig för att kunna skriva den här tredjedelschecken, annars hade jag glidit igenom boken och försakat hus och hem. Som när man var tio och läste Kitty. Och strukturen – tja, berättelsen är upplagd som en polisutredning, med bevis, motiv och så vidare. En deckare! Kan det bli mer spännande?

Boken utgår från tanken att vi i (väst)världen ser otroliga mängder tv och att internet är det första verktyg som fångar upp människans inneboende vilja att producera, konsumera och dela med sig. Shirky fick den tändande gnistan när någon teveproducent frågade honom om hur folk har tid att engagera sig i något sådant som Wikipedia. Ja – genom att sätta av teven, stupid!

Jag har hunnit till sidan 70 och redan har jag strukit under fler fina shirkyismer än kanske djupa funderingar. Vad säger ni om detta: ”Watching television became a part-time job for every citizen in the developed world”? Eller ”Media is the connective tissue of society”?

Så – tillbaka till läsningen! Det får bli fil till lunch i dag.

/Karin Lilja

Det var inte så mycket storleken på husen eller lägenheterna som betonade klasskillnaderna.

Det var bokhyllorna.

Mina klasskamrater i låg- och mellanstadiet kom från skilda miljöer. Precis som i dag var min hemstad Lund delad: en akademisk del (med betydligt mer grönområden) och en jobbardel (med betydligt mer asfalt).

Eftersom detta var före designboomen, var det inte så stora skillnader mellan hemmen när man väl kom innanför porten. Möblerna var ungefär likadana. Tekniken också (en tv, några radioapparater, några bandspelare).

Den största skillnaden mellan hemmen låg istället i hur vardagsrummet såg ut. Ju högre utbildning föräldrarna hade, desto fler böcker fanns det i bokhyllan.

Är det likadant idag? Det är inte säkert. Vardagsrummen håller generellt på att förvandlas: väggarna i hemmen plockas bort och skapar stora öppna ytor istället för slutna rum.

En av anledningarna till detta, vilket Dan Hallemar funderat lite över, är att väggarna inte längre behövs. De bokhyllor vi tidigare ställde där (och fyllde med massor av olika saker, beroende på vilka vi var och vilken bakgrund vi hade) håller sakta på att försvinna.

Videor, cd och dvd-skivor blir allt mindre vanliga i takt med den ökade digitaliseringen. Och böckerna sjunker i värde i takt med att tillgängligheten ökar och utgivningen anpassar sig efter ett nytt sorts läsande – det snabba deckarläsandet.

Nej, deckare är naturligtvis inget nytt. Men det enorma genomslaget och den snabba masskonsumtionen av dem är det. I ett läge där det inte längre går att ta ett steg utan att mötas av deckare som är till salu (i mataffären, på macken, i kiosken, på tåget, på kaféerna), så blir det också naturligt att vi inte längre värderar dessa böcker som unika objekt. De ÄR ju inte det längre.

I fallet från statusobjekt till dussinvara kan böckerna nu jämställas med tidningar. Det spelar inte längre någon roll för oss om vi har dem i vår bokhylla eller inte, för de finns ändå i ett överflöd. Alltså plockar allt fler människor ned dem från hemmen, ger bort dem eller slänger dem. Kika i soprummen eller på soptipparna, så ser ni något som man aldrig skulle ha sett för 30 år sedan: traaaaaaaavar av litteratur som ingen längre bryr sig om.

Det intressanta med detta är att när böcker förlorar sitt värde, ruckas också maktpositionen för vissa grupper i samhället.

Historiskt sett har bokens historia– från uppfinnandet av tryckpressen och framåt – betytt enormt mycket för demokratiseringen och för spridningen av kunskap och idéer. Men utvecklingen skapade också en förutsättning för att en bildad och akademisk kulturklass skulle kunna inta en betydande position i samhället.

När nu läsandet i allt större utsträckning flyttar över till internet, till telefoner och till läsplattor – samtidigt som det förändras och tar sig nya former – ja, då rycks makten med ett snäpp ur händerna på denna grupp, som plötsligt inser att om utvecklingen fortsätter på det här viset kommer den inom mycket kort tid att bli av med allt sitt inflytande.

Detta hot har legat som ett ständigt närvarande filter över hela 1900-talets mediediskussion. All utveckling – oavsett om det har gällt tidningarnas tabloidisering, böckernas pocketomdaning eller tv:ns kanalexplosion – har ständigt lyfts fram som exempel på en pågående fördumning av hela samhällskulturen. Av just den lilla bildade grupp som känt sig hotad. Naturligtvis har ingenting hotat den här gruppen lika mycket som internet.

Så hur ska man då betrakta Nicholas Carrs bevekelsegrund när han i The Shallows mer tydligt än någon tidigare författare lägger fram bevis efter bevis på att vi faktiskt blir just d-u-m-m-a av den pågående teknikutvecklingen?

Tja, en av de största förtjänsterna med boken är faktiskt att Carr tar sig själv som utgångspunkt. Hans främsta oro verkar uppriktigt vara att något händer i HANS HUVUD – och att detta gör HONOM dummare.

Boken formar sig därför på ett väldigt aptitligt sätt till en inbjudande resa där man får följa författarens jakt efter svar: från hur allt egentligen började (med små summariska historieskrivningar över bokens tillkomst och läsandets uppkomst) till hur olika tekniska landvinningar inte bara har påverkat vårt beteende och våra tankar, utan också våra hjärnor.

Att författaren då och då dyker upp och gör sig påmind som subjekt är också ett väl fungerande grepp (som i kapitel sju, The Juggler’s Brain: ”It’s been a while since the first person singular was heard in these pages. This seems like a good time for me, your word-processing scribe, to make a brief reappearence.”)

Men även om vi får veta en del om Nicholas Carr och hans tankar och hans bakgrund, så problematiseras nästan aldrig hans egen person eller historia. Det gör att det “vi” som han skriver in oss läsare i – när berättelsen formas kring en sanning att “våra” hjärnor förändras på ett sätt som medför problem för “oss” – faktiskt blir lite svårt att acceptera.

På samma sätt lyser i stort sett all diskussion om makt, hierarki och klass med sin frånvaro, vilket skapar en gnagande känsla att Carr är bekymrad över att förlora mer än sin förmåga att djupläsa.

Men att genomgången ändå är så balanserad som den är – och att Carr gång på gång väljer att lyfta fram de tvivel som man kan känna (visst finns det massvis med vinster OCKSÅ, visst vet vi inte RIKTIGT vart detta leder oss, visst har folk klagat på utvecklingen ALLTID, ja, i alla fall ända sedan antiken, och så vidare), gör att man som läsare ändå har svårt att värja sig från den oro som sprider sig från sidorna. Att varje enskild distraktion man upplever under läsningen går att lyfta fram som bevis för att Carrs tes är rätt ger ju också en en extremt speciell dimension till läsupplevelsen.

Alltså: att vi blir mer och mer distraherade, att vi tappar vår förmåga till koncentration och vår förmåga att djupläsa och att vi ligger väldigt nära att överlåta vissa uppgifter åt maskiner som egentligen kräver ett slags mänsklig visdom och att det nog finns en hel del problem med detta, ja, allt detta köper jag rakt av. Här övertygar Carr utan några större bekymmer.

Läsningen av The Shallows har redan påverkat sättet som jag funderar över mitt eget beteende i en rad situationer – och jag märker hur många gånger dagligen som jag drar paralleller till boken när jag ser hur personer i min omgivning beter sig. Som ett direkt resultat av läsningen kommer jag att stänga av allt digitalt mycket oftare och mycket mer målmedvetet i från och med nu. Särskilt när jag läser. Men antagligen också när jag skriver.

Just igenkänningen blir också det bärande elementet för hela boken. Carr ger hela tiden alldeles tillräckligt med vetenskapligt understöd för sina tankar för att hela tiden puffa berättelsen framåt och få läsarna att förstå att han och vi är något på spåret med våra känslor om att något håller på att hända däruppe i huvudet.

Det stora problemet kommer när han ska knyta samman säcken. För vad är det egentligen som utvecklingen kommer att leda till? Här tvekar Carr betänkligt och har inte riktigt några svar att komma med.

Något halvhjärtat slänger han fram en tes om att vi blir mindre och mindre empatiska när distraktionsmomenten i vår värld ökar, men det verkar inte riktigt som ens han själv vill fullfölja den tankegången. Vilket är klokt, eftersom hela den sociala mediutvecklingen (som Carr nästan inte alls går in på) fullständigt motbevisar allt prat om att vi skulle börja bry oss mindre om våra medmänniskor.

Utan att egentligen ha landat i en slutpunkt, återvänder han istället till snabbt till 2001. Jag tror inte att det är en slump. Kubricks dystopi är faktiskt så betydande för Carrs tankeramar att man utan tvekan skulle kunna betrakta hela boken som en utvidgad essä om just denna film.

Det finns nog skäl för varför Carr har valt just 2001 som referens. Filmen är sprängfylld med en vilja av att berätta MASSOR AV SAKER och spretar åt hur många håll som helst: mot nutid, mot historien, mot samhällskritik, mot allmänmänskliga spörsmål. Författaren Arthur C. Clarke sa själv: ”If you understand 2001 completely, we failed. We wanted to raise far more questions than we answered”. Och visst känner man igen sig i det citatet efter att ha läst The Shallows. Men där ovissheten och de efterlämnade frågorna fortfarande 42 år efter tillkomsten fortsätter att tillföra nya dimensioner till Kubricks film, så framstår Carrs öppna frågor nästan alltid bara som problem.

Som The Guardian påpekade i en artikel i dag kan The Shallows nog i framtiden komma att betraktas som den definitiva breda startpunkten för en internationell Slow Read-rörelse, sprungen ur föregångare som Slow Food och Slow Travel. I så fall räcker det långt nog i mina ögon. Att jag dessutom kommer att kämpa för att få dem att upphöra med att göra den där F-rörelsen som vi internetläsare gör när vi skummar genom texter på webben, ja, det säger sig själv.

/anders mildner

Vissa rader fastnar och skapar betydelse – för bara dig själv, dina närmaste eller större delar av samhället.

Jag får ofta ett replikskifte från filmen Shakespeare in Love i huvudet när jag tänker på kreativa näringar, nämligen det mellan teaterchefen Henslowe och finansiären Fennyman.

Philip Henslowe: Mr. Fennyman, allow me to explain about the theatre business. The natural condition is one of insurmountable obstacles on the road to imminent disaster.
Hugh Fennyman: So what do we do?
Philip Henslowe: Nothing. Strangely enough, it all turns out well.
Hugh Fennyman: How?
Philip Henslowe: I don’t know. It’s a mystery.

Och på något sätt får dessa ord mig att se de kreativa näringarnas kärna – dess möjligheter och omöjligheter – lite klarare. Jag kan härda ut när jag går på ”the road to imminent disaster”, tryggt förvissad om att ”it all turns out well”. Kanske inte på det sätt som jag tänkt mig, men på något annat, mer intressant, sätt. Vem har sagt att man inte kan få insikter av romantiska komedier?

I Clay Shirkys bok Here Comes Everybody (2008) finns det några rader som också fastnat i mitt huvud. Märkligt nog uppenbarar de sig i samma delkapitel, Revolution and coevolution. Först kommer den här raden:

Communications tools don’t get socially interesting until they get technologically boring.

Att hitta på telefonen, internet och twitter är bra påhittat, men de betyder ingenting förrän de blir så vardagliga att vi använder dem utan att fundera över dem. När vi inte längre behöver kämpa med 56K-modem och dålig täckning utan det bara fungerar, kan vi ägna vår energi och tid åt att verkligen samtala och skapa.

För sisådär arton år var jag och hälsade på min dåvarande pojkvän hemma hos honom i Kalifornien. Vi hade bopålarna hos hans mamma i Riverside, och en dag ringde telefonen. Det var min mamma. Hon arbetade på ett multinationellt företag då, och för henne var transatlantiska samtal vardagsmat och därmed tekniskt ointressanta. Men för Jeffs mamma, lärarinnan Candy, var ett samtal från Sverige något högst ovanligt. Så när min mamma ville ha ett trevligt, relationskapande samtal med modern till sin eventuella svärson (vilket han inte blev, det var tyvärr ingen romcom), slängde Candy luren i handen på mig som vore den en het potatis. Long distance call! Man kan undra hur förhållandet hade utvecklats i dag, med fejjan och ip-telefoni. När tekniken bakom blivit tråkig och det bara fungerar.

Nästa rad som grep mig i Here Comes Everybody var denna:

All businesses are media businesses, because whatever else they do, all businesses rely on the managing of information for two audiences – employees and the world.

Och det är en mening som helt förändrat mitt sätt att arbeta. Alla företag är medieföretag. Alla. Kiosken nere på hörnan är ett medieföretag. BP är ett medieföretag.  Kommunhuset – om vi kan bredda begreppet ”business” – är ett mediehus.

För mig innebär det att alla på ett företag är ”journalister” eller ”kommunikatörer”, även om det står något helt annat på visitkortet. Det är i och för sig en trend som varit aktuell ett tag, men Shirky fick mig att verkligen förstå vilken revolution detta är. ”Kommunikation” är inte något som planeras och genomförs av en kommunikationsavdelning, utan den sker jämt av alla i hela företaget. Den professionella kommunikatörens roll blir att coacha andra till kommunikativ framgång, att skapa verktyg. Därför ska alla på företaget kunna blogga, twittra och uttala sig – inte bara högste chefen eller en slipad kommunikationsdirektör. Kommunikatören tar ännu fler steg bakåt men blir samtidigt viktigare. Jag kan gissa att detta inte är nyheter för de flesta av oss Bokpratare, men det är det på många – alldeles för många – företag. Det är en revolution i vardagen, eftersom det tvingar organisationerna att förändras i grunden.

Shirkys rad har förändrat min yrkesroll som kommunikatör. Den har allt mer förvandlats till att peppa vd i att släppa taget och att coacha medarbetare att våga uttrycka sig. Mitt förhållningssätt till mitt eget företag har också förändrats: det är lika mycket ett medieföretag som Bonniers och Schibsted! En smula mindre, men betydligt smidigare och med extremt låga overheadkostnader.

Och det verkar vara fler som blir inspirerade av shirkyismer. Författaren och tidigare Wired-redaktören Kevin Kelly fastnade för följande i ett föredrag Shirky höll lite tidigare i år:

Institutions will try to preserve the problem to which they are the solution.

Kelly kallar detta ”The Shirky Principle” och utvecklar varför han tycker att det är en sådan briljant mening här.

Och det är kanske det som är Clay Shirkys styrka. Att han med örat mot marken fångar upp det som är på gång, vrider på det lite och formulerar det tänkta tydligt, ofta i citerbara meningar. Meningar som du själv kan meditera över och finna en egen betydelse i.

Vi har valt Clay Shirkys bok Cognitive Surplus som Bokprats julibok.  Vi tror att det är en bok som kan förändra.

Mer om Shirky och boken kan du läsa här, och tidsplanen finns här.
/Karin Lilja