Svensson. Inte skulle väl jag vara en Svensson?
Rent släktmässigt är jag det förvisso, med en mor som är född Svensson, men så där svenssonaktig behöver man väl inte vara för det? Nog skulle jag kunna bryta mig ut ur min normcell och göra något lite crazy?
Ja! Så klart! No more Scandic for me!
Jag minns mycket väl tankarna när jag satt hemma och bokade ett rum på en före detta bordell i Hamburg. Liksom – kunde inte det vara en UPPLEVELSE i sig? Jag skulle ändå åka dit helt själv, skulle jag då sitta och vara sådär lagomsvensk på ett dötrist dussinhotell?
Jag hade sett bilder på nätet. Det såg ut precis som man tänker sig en sekelskiftesbordell. Tacky, kitchigt och lite, tja, queer.
Så bokade jag. Och kände mig lite crazy utöver det vanliga.
Väl framme på hotellet säger portiern att han måste följa mig till rummet för att berätta något. Något viktigt.
Vi går förbi alla rum som jag sett på bilder på internet. De är fyllda av tjocka mörkröda sammetstyger, speglar och guldkandelabrar. Väggarna är gröna.
No more Scandic for me! tänker jag och ler – tills jag ser dörren med mitt nummer på. Den ser halvt inslagen ut och helt vanlig. Inte alls queer.
Portiern pekar på en jättelik blinkande knapp bredvid dörren där det står EMERGENCY EXIT.
Han förklarar: ditt rum är den enda utgången om det börjar brinna. Då kan man trycka på den här knappen – så öppnas den låsta dörren.
– Min dörr? frågar jag.
– Yez, säger han.
– Men där bor ju jag?
– Yez, men om det brinner, måste gästerna komma in där för att nå brandtrappan.
Jag tittar på honom, tvekande.
Han säger:
– Oroa dig inte, det är ingen som kommer att trycka på knappen om det inte börjar att brinna.
Rummet i sig visade sig vara ganska äckligt. Jätteäckligt, faktiskt. Cigarettfläckar på golvet, mystiska fläckar på väggarna. Det stank av rök. Ett helt vanligt sunkigt hotellrum, fast i Tyskland. Det såg inte ut som en bordell från sekelskiftet, det såg ut som en bordell som fortfarande var i bruk.
Jag öppnade fönstret för att vädra. Mittemot låg en sexklubb som redan var flitigt trafikerad, trots att klockan bara var 14. Utanför stod knarklangare.
När jag kom hem på natten barrikaderade jag dörren med en stol under handtaget, så där som de gör i filmer. Jag sov inte en blund.
Hamburgresan lärde mig en läxa. Numera försöker jag bara att boka fina hotell. No more bordell for me.
Har jag råd lägger jag gärna till en extra slant bara för att få det som jag vill. Vissa hotell har jag fastnat extra för. Rival i Stockholm är ett sådant. Men det är faktiskt nu under läsningen av Paco Underhills What Women Want som jag har börjat att lägga märke till vad alla de där sakerna som kan inordnas i “få det som jag vill” egentligen är.
En känsla av trygghet. En känsla av att någon brytt sig. Möjligheterna att i varje läge kunna göra val: höja temperaturen, dimma ljusen, byta ut den mjuka kudden mot en hårdare, spela min egen musik i hotellets högtalaranläggning, se på massor av tv-kanaler, välja mellan olika sorters duschtvål, och så vidare.
Plus det där lilla extra. Jag bodde på Clarion i helgen. Där fick jag knappa in en kod som såg ut ungefär så här: KlMHG083oOO45HJkklll45490HAHAHAHAIDIOT7654 för att kunna använda internet.
På Rival säger den alltid mycket vänlige portiern istället: Vill du använda internet? I dag är lösenordet “Zappa”.
Om jag öppnar minibaren kommer jag att hitta halva sortimentet från Saltå Kvarn. I cd-stället står skivor som är utvalda av någon som gillar dem och om man vill kan man beställa upp filmer på rummet från en lista som är så lång att man inte orkar läsa igenom den. Jag får inte bara ett hotell, jag får en liten bit av något som känns som jag själv.
Alla älskar hotellfrukost. Och på Clarion var frukosten utmärkt. Men viktigast för mig är faktiskt att jag får en god kopp kaffe. Rival har fattat detta och gör det möjligt för gästen att beställa en espresso eller cappuccino, utan extra kostnad. No more kokkaffe for me!
Väl installerad på Clarion, mot min vilja, gick jag därför omkring och småmuttrade för mig själv. Jag saknade deltaljerna som gör att jag känner mig trygg. Och så plötsligt slog det mig – jag är precis som de kvinnor Paco Underhill beskriver.
Jag ögnade igenom boken igen.
Skulle inte jag i de allra flesta fall gjort samma val som de kvinnor han beskriver?
Jo.
Och skulle inte jag i de allra flesta fall känt mig obekväm med den mekanikermansroll som alla män tillskrivs?
Jo, helt klart.
Är alltså en svensk man en amerikansk kvinna? Tja, det verkar så, i alla fall när det kommer till mitt eget shoppingbeteende.
Kanske är det därför som boken i sin helhet är så vanvettigt jobbig att ta sig igenom utan att grymta högt under läsningen: de grova och korkade generaliseringar som Underhill slänger sig med genom hela texten är nästan omöjliga att applicera på vår ickeamerikanska verklighet.
Boken brottas därför med ett stort problem: förutsättningen för What Women Want är intressant (att kvinnor nu intar en rad nya områden och därigenom förändrar både konsumtionen och förutsättningarna för den), men författarens grunda närmande till ämnet gör att texten landar på samma analysnivå som vilken antifeministisk blogg ur mängden som helst.
Kvinnorna i boken är nämligen inte otrygga av en orsak – de bara ÄR det, rent biologiskt får man anta.
Kvinnor känner heller inte pressen att gå ned i vikt av en orsak – de liksom bara HAR den instinkten i sig. Paco tycker att sådana här saker är synd och skulden lägger han nästan alltid på kvinnorna själva. Som läsare häpnar man. I hans ögon är de verkligen från Venus, de där varelserna, låt hända att de går att iakkta och dra slutsatser av, i alla fall om man anlitar Pacos eget företag, som händigt nog namedroppas så där 75 gånger i texten.
Pacos egna värderingar i ämnet kommer tydligt fram mot slutet, när han undslipper sig att han är glad att han kommer att vara död när “könsevolutionen” nått in slutpunkt.
Man suckar och det är ledsamt. Inte minst eftersom jag sällan har läst en så puckad bok som ändå fått mig att tänka så mycket på de omgivningar vi rör oss i. Hur affärer är uppbyggda, hur de är ljussatta, hur man beter sig när man kommer in i gallerior, varför unisexklädbutiker inte fungerar och hur männen har präglat uppbyggnaden av så många av dessa miljöer.
Jo, jag tycker att Paco Underhill har många intressanta iakttagelser. Men det är som om han dränker dem i idiotfärg så fort han satt dem på pränt.
/anders mildner





Här på Bokprat läser vi och samtalar kring nya, spännande böcker. Böcker som vi tror påverkar vår kultur, vårt samhälle och oss själva.



Du stöttar Bokprat om du köper böcker genom oss.
Senaste kommentarer