Hejsan! Här hoppas vi att kunna strömma Utbildningsradions sändningar från Bokmässan. Här finns hela sändningsschemat.

Anders Mildner kommer för övrigt att befinna sig på Bokmässan, så säg gärna hej till honom där!
Anders pratar i Sim(o)s monter fredag kl 15 om journalistrollen i framtiden.

Att teknologin skulle spridas så snabbt kom som en överraskning. Meddelanden kunde nu skickas snabbare än någonsin tidigare, och folk fick helt nya snackisar. Näringslivet påverkades. Språket påverkades – man började stava ord annorlunda och använda en annan grammatik. Och det var som om världen blev lite mindre. Teknologin hade utvecklats av samtidens skarpaste vetenskapsmän för krigsändamål, men kanske kunde den bidra till att skapa fred. Man levde i en omvälvande tid.

Ja, så var det när telegrafen uppfanns och – som det skulle heta på nusvenska – rullades ut. Men så var det i viss mån också när boktryckarkonsten introducerades, och internet. Det var människor bakom uppfinningarna, och människor vill kommunicera – skicka information – till andra människor.

Det är just ”information” som The Information av James Gleick handlar om. Inte om kommunikation, utan om hur information förmedlats genom tiderna. En maffig bok som spänner över afrikanska talking drums,  morsealfabetet, matematiska formler och kvantfysik.

Hampus skrev i en kommentar att ”den ger lite kontext kring en del jag läst på universitetet”, och när jag kommit lite längre in i boken än jag hade gjort vid tredjedelsrapporten, så inser jag att det stämmer för mig också (även om jag tror att Hampus och jag studerat lite olika saker). Själva vetenskapshistorien kring mina områden – biologi och kommunikation – känner jag sedan tidigare, men genom att Gleick så konsekvent håller i sin röda tråd, information, får jag nya infallsvinklar på gammal kunskap.

När jag tänker igenom läsningen, är det beskrivningen av hur Shannon-Wieners kommunikationsmodell kom till som jag kommer att bära med mig. Jag inser hur basal den modellen är för allt jag studerat och för min praktiska arbetsvardag. För jag förstår varför den fungerar så bra inom biologin och de andra naturvetenskaperna – där det just är information utan ”mening” som ska förmedlas – och så illa inom marknadsföring och liknande kommunikation – där det just är meningen som måste fram.

Boken har ett historiskt angreppssätt på informationsbegreppet, och man får följa de snillrika innovatörer och forskare som vidareutvecklat kunskapen till dagens uppkopplade internetvärld. Tidvis blir jag lite orolig att det blir vetenskapsskvaller (och jämför med exempelvis David Bodanis böcker), men Gleick seglar snyggt förbi det mesta, trots en och annan syrlig kommentar. Jag får också en känsla av att han gillar Claude Shannon lite mer än Norbert Wiener …

Om man jämför med några av våra tidigare Bokpratsböcker, är The Information så mycket mer av en bok. Där vissa böcker mer känns som skapade för snärtiga TED-framföranden, och andra som nertecknade universitetsföreläsningar, finns här en genomtänkt, gedigen bokkonstruktion. Vilken fräschör att läsa en riktigt välgjord bok, skriven av en god stilist som sätter dit vartenda ord med eftertanke! Trots att jag hade svårt att komma in i boken och jag annars så ofta vill stryka i andras texter, kan jag inte säga något annat än att alla de 426 sidorna är nödvändiga. Det är inte ett ord för mycket.

I min tredjedelsläsning saknade jag Gleicks röst, men den blir tydlig i det stronga slutkapitlet. En anledning till att det just är så starkt kan nog mycket väl bero på att författaren hållit sig tyst de första fyrahundra sidorna. Den allvetande författaren blir ett ”jag” först på sidan 418, och jag blir knockad av meningen:

That is not the world I see.

Och sedan går han tillbaka och är allvetande, men han har visat färg. Snyggt. Jag lyfter min hatt och viftar med panaschen för Gleick! Om jag nu hade någon.

Karin Lilja

PS. Och inte en rad om Henry David Thoreau. Inte ett ljud. Tänka sig – det är såååå inte 2011!

1/3 AV BOKEN LÄST

The Information är en bok fylld av – information. Det slog mig efter något tjugotal sidor att jag sällan – kanske inte sedan skolans läroböcker – har läst en bok med så mycket information som är helt ny för mig. Inte visste jag något om talking drums tidigare, mer än det allra mest ytliga. Det gör boken inledningsvis hårdtuggad, för jag måste förhålla mig till varenda rad, upplever jag.

Med tiden, när mer modern informationshistoria berättas, går läsningen snabbare. Ada Lovelace-historien har jag läst ett antal gånger tidigare i andra sammanhang, exempelvis. Eftersom jag har själva grundidén, plotten, klar för mig, är det lättare att hänga upp berättelsen i den för mig. Och kanske också för James Gleick.

Jag vet att jag kommer att vara mycket nöjd med mig själv när jag läst klart boken, och troligen kommer jag att vara mer kunskapsbemängd. Men kommer jag att bli klokare? Det återstår att se.

Sisådär en 120 sidor in i boken saknar jag James Gleicks egen röst. Det är intressant fakta, helt säkert kontrollerad in i minsta komma, men vad vill texten? Var finns Gleick i det hela? Varför har han lagt – troligen – åratal på detta verk, så fint inbunden och tung att bära? De återstående 300 sidorna ger förhoppningsvis svar på detta, men just nu hänger jag lite i luften i min läsning.

Vad tycker du?

När Beck gav ut sin skiva The Information 2006, följde det med en rutig booklet och ett ark med klistermärken så att man kunde skapa sitt eget skivomslag.

Kanske var det inte så förvånande. Saker som döps till The Information brukar vara tämligen anspråksfulla. (Se bara Martin Amis roman med samma namn för ett annat exempel).

Alltså räcker det möjligen med att bara kika på titeln till James Gleicks nya bok för att ana att den trevar efter mycket:

The Information. A History, a Theory, a Flood.

James Gleick hyllas ibland som en av de största vetenskapsskribenterna i vår tid. Hans första bok, Chaos (1987) blev en internationell storsäljare och översattes till 25 språk.

Sedan dess har han bland annat haft en stående teknik-kolumn i The New York Times, skrivit böcker om fysikern Richard Feynman och Isaac Newton, samt nominerats till Pulitzerpriset två gånger.

Nu vänder Gleick blicken mot ett ämne som är mer aktuellt än någonsin och skriver ett slags krönika över informationens roll i människans historia.

Nya boken The Information har redan kallats för mästerverk och fått lysande recensioner.

Och visst låter det spännande! Läs här från förhandsreklamen:

The story of information begins in a time profoundly unlike our own, when every thought and utterance vanished as soon as it was born. From the invention of scripts and alphabets to the long misunderstood “talking drums” of Africa, James Gleick tells the story of information technologies that changed the very nature of human consciousness.

He provides portraits of the key figures contributing to the inexorable development of our modern understanding of information: Charles Babbage, the idiosyncratic inventor of the first great mechanical computer; Ada Byron, the poet’s brilliant and doomed daughter, who became the first true programmer; pivotal figures like Samuel Morse and Alan Turing; and Claude Shannon, the creator of information theory itself.

An then the information age comes upon us. Citizens of this world become experts willy-nilly: aficionados of bits and bytes. And they sometimes feel they are drowning, swept by a deluge of signs and signals, news and images, blogs and tweets. The Information is the story of how we got here and where we are heading.

Alltså, välkommen till nästa bokprat om James Gleicks The Information!

Beställ boken här, redan idag, och kika tillbaka för tidsplan för läsningen (kommer alldeles strax).

Den gamla nyheten om att vi köper kläder för miljarder varje år blir uppfräschad med en undersökning om att allt fler är positiva till klädåtervinning, och jag börjar genast tänka: man kanske skulle kunna göra ett spel av detta? Återvinn din gamla jacka, få +400. Köp en nytillverkad, -200. En nytillverkad ekologisk, +-0.

Den lokala tidningen skriver om att sopsorteringen fungerar dåligt i regionen. Jag tänker: kanske dags för ett spel? Vem sorterar bäst i kvarteret? Eller kanske kollaborativt à la Postkodslotteriet: vilket kvarter sorterar bäst? snabbast? coolast?

Spelifiering, eller gamification, av verkligheten, att skapa spel där det traditionellt inte är spel, är en ganska hajpad företeelse just nu. Forskaren Jane McGonigal är en av förespråkarna, och hon beskriver det i sin bok Reality is Broken. I den tjocka, och – för att uttrycka det snällt – inte så kondenserat skrivna skriften berättar honom om olika spel som på olika sätt förändrar människors sätt att tänka, och i viss mån också att handla. Genom ett noga uttänkt spel, kan man få människor (och då företrädesvis “gamers” som vuxit upp med dataspel) att börja tänka och agera altruistiskt, miljömedvetet eller på andra bra sätt.

Det spel som grep mig mest var det som hon skapade efter att hon varit med om en olycka i hemmet. Hon fick en rejäl hjärnskakning av att slå skallen i en skåplucka, och den banala orsaken till trots blev hon rejält handikappad av smällen. Som den spelkreatör hon är, skapade hon ett spel som hjälpte henne ur krisen och kallade det SuperBetter. Det var inget dataspel, utan en samling regler och förutsättningar som fungerade som ett spel. Om det var spelet som gjorde det eller läkekonsten, det må vara osagt, men kort efter att hon började spela SuperBetter blev hon bra igen.

Jag har svårt att sammanfatta Reality is Broken, för den svänger hit och dit över ett stort område. Ibland blir jag djupt gripen av de historier hon berättar, ibland suckar jag och himlar med ögonen. Det jag saknar är nog en diskussion om ett sedan – vad händer sedan, när man spelat klart spelet? Vilka blir de långsiktiga effekterna? Det är lätt att läsa en självhjälpsbok eller spela ett uppfordrande rädda-världen-spel, men förändrar du verkligen dina handlingar på lång sikt?

Kanske sitter läsningen av Sherry Turkles Alone Together i, och jag börjar tänka på den postfamiljära familjen som Turkle beskriver, där familjemedlemmarna lever sida vid sida framför var sin datorskärm, en beskrivning som jag tyvärr känner igen mig i. Jag börjar tänka på barnen som Turkle beskriver, som inte får kontakt med sina föräldrar eftersom de tittar i sina smartphones hela tiden. Visst, själva spelmetodologin och -strukturerna är ytterst intressanta, inte minst som kommunikationsverktyg, men vad gör det med oss som människor? Vilka blir vi?

Jag skrev i mitt tidigare inlägg om att McGonigal skriver om positiv psykologi och spel. Det visade sig vara ett genomgående tema, vilket jag tycker är synd, eftersom exemplen från spelen är det som lyfter boken, medan det andra mer känns som påhäng. Det är som om hon måste klä sina fina tankar och idéer med de poppigaste idétrenderna för att de ska bära, och så blir det tvärtom.

McGonigal namedroppar en del. Hon citerar Malcolm Gladwells Outliers och hans beskrivning av de toppresterande individer som alla lagt ner minst tiotusen timmar på sitt specialintresse och därmed blivit jäsikens duktiga på just det. (Hade hon läst Outliers lite mer noga så hade hon sett att idén inte är Gladwells utan cirka tjugo år gammal forskning av psykologen K. Anders Ericsson och hans kollegor. Men à la bonheur, det får vara henne förlåtet. Fast jag tappar lite förtroendet för skribenten vid dålig källhänvisning, det är bara så.) Hon räknar ut att de som växer upp i dag med dataspel har lagt tiotusen timmar på att spela när de kommer upp i tjugoårsåldern, lika mycket som de lägger på sin ordinarie skolgång. Av detta drar hon slutsatsen att alla dessa ungar blir experter på dataspel. Tja, de blir väl bra på att spela, men det är väl inte riktigt det tiotusentimmarstanken handlar om (som väl dessutom aldrig handlade om ett exakt antal timmar utan mer var ett slags riktmärke, en idé om metod vs talang)? Går jag i tiotusen timmar blir jag bra på gång, men vad med det? Kastar jag en boll mot garageväggen i tiotusen timmar blir jag säkert väldigt bra på just det, men blir jag en ny Björn Borg?

Dels är Reality is Broken en rejält inspirerande bok. Dels tröttnar jag ofta på den. Jag är helt enkelt kluven i mina åsikter. Och jag blir lite verklighetsnostalgisk när jag läser den. Verkligheten – den kan vara dötrist och långtråkig och alldeles… alldeles underbar!

För övrigt noterar jag att Jane McGonigal inte nämnt Henry David Thoreau en enda gång i boken. Det måste vara Bokpratsrekord!

/Karin Lilja

1/3 AV BOKEN LÄST

Positiv psykologi, flow, lyckoforskning – jag vet inte om det är fler än jag som kanske läst en bok och lyssnat på en föreläsning för mycket i ämnet? Som fått berättat för mig väldigt många gånger hur forskaren Csíkszentmihályis namn uttalas och mer än väl vet att en väg till lycka är att känna samhörighet och att vara en del av något större?

Jane McGonigal tar även hon upp detta populära område, och även om jag inte direkt hoppar till i brallorna av det, så får hon mig ändå att se detta – vad som ändå måste ses som allmängods – genom ett par andra glasögon än tidigare, nämligen dataspelarens. På ett elegant sätt visar hon hur dataspel just förstärker de positiva känslorna hos spelaren, och att spelvärlden blir så mycket mer än den vanliga världen.

Jag har läst första avdelningen av boken,Why Games Make Us Happy, och ser det som ett snyggt upplägg för en vidare läsning. Jag ser fram emot att ta mig vidare genom boken för att se om bollen blir en snygg smash – eller om det går i nät. Jag tror och hoppas på smash!

Vad tycker du om läsningen så här långt?

/Karin Lilja

Lyssna på de första minuterna av den här TED-inspelningen av forskaren och speldesignern Jane McGonigal, som skrivit månadens Bokpratsbok Reality is Broken: Why Games Make Us Better and How They Can Change the World:

Några minuter in rungar ljudliga skratt genom publiken. Det McGonigal säger är uppenbarligen ytterst lustigt. Främst är det kvinnoskratt som hörs.

Vad är det damerna skrattar så åt? Jo, McGonigal börjar motivera varför hon menar att det är viktigt att inspirera till betydligt mer onlinespel än det som spelas i dag, för att vi på så sätt kan rädda världen från svält, miljöförstöring, krig och våra andra ödesfrågor. (Jag gissar att männen i publiken håller igen på fnisset eftersom de har lite mer spelerfarenhet och bättre kan visualisera en del av det McGonigal säger.)

Denna idé – som är kreativ, innovativ, spännande! vad menar hon? – är alltså värd att skratta åt, tycker TED-besökarna.

Jag är uppfostrad att tänka att tjejer inte spelar, utan att spel endast är för killar. Och de killar som spelar, tja, det är kanske inte de hetaste. Det är inte riktigt de som man vill hänga med. (Sorry, guys!) Jag är född 1969, så antagligen är jag jämnårig med eller yngre än TED:arna.

Jag är i och för sig också uppfostrad till att tro att tjejer inte skulle vara intresserade av datorer och att det endast är med särskild “tjej-teknik” som man kan få kvinnor att intressera sig för en profession inom naturvetenskap och teknik.

Så mycket strunt man får sig itutad som ung. Det är ett under att man kan tänka alls.

Numera spelar jag en hel del spel, även om jag är på ungefär en treårings nivå (jag gillar att smälla ballonger i olika färger), men jag ser genom mina mer sofistikerade barn och deras vänner hur mycket man kan lära sig genom att spela, särskilt onlinespelen. De lär sig minst lika mycket genom spelen som i skolan, och jag har länge undrat varför inte skolorna använder sig mer av spel som pedagogiska verktyg. Det måste vara ett utmärkt sätt att lära sig en massa grejer på.

Och det är här någonstans Jane McGonigal forskar. Vad händer med alla dessa unga som lägger ner så otroligt mycket tid på att spela? Om man lägger ner lika mycket tid på spel som på skolan, vad är det för människa som formas då? Kan man använda spelen och kompetensen att kunna spela till något som kan förändra världen? Det tror McGonigal, och hon har utvecklat spel som exempelvis World Without Oil, där man med aktuella fakta får lära sig att hantera ett liv utan olja.

TED-kvinnorna skrattar och tänker på de spel som de kanske kommit i kontakt med, som Donkey Kong och Sonic the Hedgehog. Och jag tror inte heller att Dr Eggman är den vetenskapsman som kommer föra mänskligheten vidare. Men jag tror att Jane McGonigal är något viktigt på spåren, och jag ser verkligen fram emot att läsa hennes bok.

Till slut verkade de där kvinnorna i publiken knipa käft. Förhoppningsvis började de lyssna istället.

Erbjudande!

Vi har även denna gång fått möjlighet att kunna erbjuda en Bokpratsbok till bra pris. Det är den inbundna utgåvan som Bokus ger rabatt på.
Ange “Bokprat” vid beställningen, så får ni boken för 159 kr. Gäller fram till sista mars.

Finns även i soft cover på Bokus för 127 kr

Kindle-versionen

Tidsplan

Boken är ganska tjock, så vi tänkte vara lite generösa med lästiden.

• Tredjedelsläsning: 16 mars
• Färdigläst: 5 april

/Karin Lilja

Det är bilden av familjesituationen som starkast dröjer sig kvar efter att ha läst Alone Together. Barnen i sina rum – med sin teknik – föräldrarna i sina rum, med sin teknik. Mötet som aldrig kommer till stånd.

Det här är naturligtvis också Sherry Turkles dramatiska höjdpunkt, där hennes bägge trådar löper samman.

Turkles samtidsspåning är ju att vi begär mer och mer av tekniken, samtidigt som vi förväntar oss mindre och mindre av våra medmänniskor.

Vi börjar att leta efter det mänskliga i robotar och nöjer oss med att tekniken inte kommer att göra oss besvikna (en robotleksak blir ett acceptabelt val i en värld där vi hela tiden möts av just besvikelser), men betraktar i allt högre utsträckning människor som objekt (vi samlar på dem genom Facebook, kommunicerar med dem via textmeddelanden, men vi drar oss för att möta dem öga mot öga).

För de flesta verkar bokens robotdel vara den som griper tag mest. Och det är lätt att förstå varför.

Det här är ett ämne Turkle har sysslat med i 30 år. Den sociala medieutvecklingen, som hon tar upp i bokens andra halva, är inte alls lika underbyggd och bortser både ifrån en rad forskning som har gjorts och faktiskt också från allt beteende som inte passar in i hennes tes att vi hellre sms:ar än träffas och pratar.

Det är lite synd, inte minst eftersom den här debattsfären av internetkritiska röster så ihärdigt trevar efter “bevis” på att allt i vår kultur egentligen håller på att gå åt pipan.

Turkles egentliga syfte, som jag tolkar det, är dock delvis ett annat: nämligen att peka på att de problem vi har – eller håller på att skaffa oss – snarast ligger hos oss själva, som människor.

Vi har vissa svagheter och det krävs inte mycket för att dessa ska visa sig. I det sammanhanget blir bilden där trådarna löper samman därför så omskakande. Barnet som för länge sedan gett upp hoppet om att föräldrarna ska se det och som därför tror sig få ut något av en good-enough-replika i form av en robot att vårda och bekräftas av. Föräldern, som är så upptagen med att ha näsan i sin smartphone att hon eller han aldrig är riktigt närvarande.

Även om det alltså finns massor med problem med Turkles bild av den sociala utvecklingen på nätet, så är det svårt att inte se att den bild hon ger av mötet mellan barn och vuxna i mycket är en sann bild av en situation som med all säkerhet kommer att bli vanligare framöver. Och att det finns något som vi måste hantera här.

Och jo, The Shallows fick mig att stänga av datorn medan jag läser. Alone Together har fått mig att lägga undan mobilen när jag pratar med barn.

//anders mildner

1/3 AV BOKEN LÄST

Jag måste medge – jag har aldrig tänkt på de där små robotdjuren. Som Furbies eller AIBO:s.

Klart att man har sett dem, på bilder eller videosnuttar, läst om dem i tidningen och på sajter, men jag har aldrig riktigt funderat över dem förrän nu när jag läser Sherry Turkle.

Just så där är det ofta med kulturer som vi inte är en del av, oavsett hur öppensinnade vi tror oss vara. Den kultur vi lever i är sällan densamma som den våra barn eller våra föräldrar lever i.

För min egen del har därför den första tredjedelen av Alone Together varit en fascinerande läsning. Ja, jag är riktigt häpen över resultaten som Sherry Turkle har fått fram.

Och det är verkligen ingen svårläst bok. Jag gillar hennes lätta hand – som ju faktiskt måste betraktas som ännu lite mer lätt när man tänker på att det faktiskt är forskningsresultat som hon redogör för – och jag tycker verkligen, verkligen,verkligen om hennes metodiska och lugna berättarstil, som hela tiden tar läsaren milt i handen:

”I turn now to the story of the robotic moment. It must begin with objects of the playroom because it is there that a generation was introduced to the idea that machines might be partners in mutual affection” (sid 19).

Klart, redigt och koncist. Tack, tack.

Mycket riktigt är det också en föreläsning vi får i boken – läs texten högt så får ni se – med alldeles lagom få hänvisningar till tidigare studier och väl insmugen basfakta där den behövs:

”I thought of how Sigmund Freud considered the power of communities both to shape and to subvert us, and a psychoanalytic pun came to mind: `connectivity and its discontents´” (sid 14).

Jag gillar också att Sherry Turkle har en tro på sina läsares intelligens som märks i stilen. Som i stycket ovan: hon berättar ju att det är en ordlek, det finns inga skäl att skriva läsaren på näsan (och därmed låta ordleken gå förlorad, vilket händer med ordlekar när man förklarar dem). Känner man inte till att en av Freuds mest kända böcker heter ”Civilization and Its Discontents” på engelska, kan man faktiskt googla.

Mycket av det framtidsmaterial jag har läst tidigare har varit VÄLDIGT MYCKET framtid. Ja, ni vet: Ray Kurzweil, überintelligenta robotar och en tillvaro som (snart, mycket snart!) förändras i grunden. I sådana böcker är det oftast så extremt mycket framtid som beskrivs att det är svårt att tro att det är rimligt att vi kommer att landa där ens i, hm, ja, framtiden.

Vad jag har gillat bäst med Sherry Turkle hittills, är att hon beskriver det stora skifte som sker i det lilla, mitt i vardagen. De smås omsvängning i barnrummen till det hon kallar “the robotic moment”, ett skifte som hon ju inte anser har särskilt mycket med tekniska landvinningar att göra, utan snarare med oss själva.

Och visst, boken faller väl in i en trend med internetkulturskeptisism, men hittills läser jag inte henne som en del av den vågen. Det här är snarare en fortsättning på ett samtal som hon kontinuerligt har fört i 30 år. Det ska bli mycket spännande att ta del av resten av boken – även om jag misstänker att det kan finnas en del fallgropar som väntar.

För flera år sedan, när Jyri Engeström presenterade mikrobloggen Jaiku på en konferens, visade han sin kontaktlista för publiken. En av personerna i listan var hans pappa.

– Nu använder pappa i och för sig inte Jaiku särskilt mycket alls, berättade Engeström, men det är ändå lite trevligt att se honom i listan när jag tar telefonen.

– Och jag vet att vi KAN använda tjänsten tillsammans om vi vill.

Just den här känslan av närhet till andra människor var ett av de sociala verktygens mest lockande löften. Med Facebook och Twitter kan vi inte bara ha ständig kontakt med våra vänner (och “vänner”, för den delen), utan också bära med oss hela världen i innerfickan. Det globala krymper och blir mer överblickbart.

Men även om vi de senaste åren har lärt oss många nya saker om relationer i en digital tidsålder, är vi naturligtvis långt ifrån färdigtänkta på området. För vad händer med oss i en tid som denna – och vad är det egentligen vi gör när vi interagerar med andra människor?

Bokprat kickar igång våren med ännu en comeback-skribent från den första internetboomen: Sherry Turkle.

Sherry Turkle är psykolog och professor vid MIT. Hennes texter blev kända för en större krets 1995, när hon publicerade den banbrytande studien Life on the Screen (som på svenska fick den mindre banbrytande, men däremot väldigt tidstypiska titeln ”leva.online”). En av de teser som Turkle då förde fram var att identitetslekar i MUD-spel kunde ha en terapeutisk funktion.

Nu har hon tittat närmare på vad som händer med vårt behov av närhet när vi knyter allt mer av vår kommunikation till olika tekniska verktyg. Bokens undertitel är “Why we expect more from technology and less from each other”.

I förhandsrecensionerna står det bland annat så här:

”In her university-versity-sponsored studies surveying everything from text-message usage among teens to the use of robotic baby seals in nursing homes for companionship, Turkle paints a sobering and paradoxical portrait of human disconnectedness in the face of expanding virtual connections in cell-phone, intelligent machine, and Internet usage.

Despite her reliance on research observations, Turkle emphasizes personal stories from computer gadgetry’s front lines, which keeps her prose engaging and her message to the human species—to restrain ourselves from becoming technology’s willing slaves instead of its guiding masters—loud and clear.”

Vi tror att det är en viktig bok. Och att den berör ett ämne som vi kommer att behöva diskutera i allt större utsträckning framöver. Vi hoppas att du vill göra det med oss.

Beställ boken redan i dag – till exempel HÄR – och häng med oss i läsningen!  Här kan du läsa mer om Sherry Turkle och boken.

Vilka tider gäller då? Jo, vi har läst en tredjedel den 7 februari och har läst klart hela den 21 februari.

Välkomna in i samtalet.

/anders