En gång berättade en lärare för mig att när han visste att en grupp studenter skulle ha svårt att koncentrera sig under en kommande lektion, så brukade han inleda med att säga:
Det jag ska prata om nu kommer bara de allra mest begåvade och intresserade av er att klara av att följa. Men jag vill gärna ge den lilla gruppen en chans att komma ett steg vidare. Jag ber er andra att ha överseende tills vi är klara.
Varpå hela klassen naturligtvis satt som tysta små ljus, ihärdigt och intensivt koncentrerade timmen ut.
Och jag undrar om det inte är något liknande Nicholas Carr gör i inledningen av The Shallows.
Varsamt planterar han den tanke som sedan kommer att ligga och gnaga i bakrunden de kommande 70 sidorna: någonting inuti oss håller på att förändras.
“I’m not thinking the way I used to think. I feel it most strongly when I’m reading. /…/ …my concentration starts to drift after a page or two. I get fidgety, lose the thread, begin looking for something else to do. I feel like I’m always dragging my wayward brain back to the text. The deep reading that used to come naturally has become a struggle.”
Och där sitter man själv som läsare – och känner igen sig. Iphonen bredvid som pockar på uppmärksamhet. Statusuppdateringarna som drar ögon och öron till sig. Hela det där f-l-ö-d-e-t som faktiskt kräver så mycket och som är så beroendeframkallande och så svårt att stänga av.
Plötsligt, efter bara någon sida, inser jag hur väl Nicholas Carrs beskrivning passar in på mig själv.
”Once a was a scuba diver in the sea of words. Now I zip along the surface like a guy on a Jet Ski.”
Irriterad och faktiskt lätt oroad kastar jag undan telefonen, stänger av datorn, slår av musiken. Och förvandlas till ett litet tänt ljus. Med all min koncentration riktad mot boken.
Det må vara ett trick – eller bara en skicklig inledning – oavsett vilket har det fungerat utmärkt på mig.
På samma sätt som att jag efter att ha sett en fästing krypa på mitt ben snabbt blir övertygad om att EXAKT ALLT som kliar är elaka fästningar med TBE, så kommer jag gång på gång på med mig att tänka att minsta tecken på distraktion under läsningen är ett bevis på att Carrs tes stämmer. Och citatet från superdatorn HAL:s desperata klagan i Stanley Kubricks 2001 ligger som ett ständigt illavarslande hot över mitt huvud:
”Dave, my mind is going. I can feel it. I can feel it.”
Vilket naturligtvis får mig att läsa ännu mer koncentrerat, ännu mer noggrant.
Just av den anledningen har den första tredjedelen varit krävande för min del. Men samtidigt desto mer belönande.
Jag har, för första gången på länge, återvänt till ett läsande som präglats av absolut och oavbruten koncentration, vilket i sig har haft ett mycket stort värde. Något som faktiskt lämnat mig en aning häpen.
Det är svårt att säga i vilken grad detta har påverkat mina intryck, men rent läsmässigt har de första 77 sidorna (jag har läst till och med kapitlet ”The Deepening Page”) varit väldigt spännande.
Det håller ju på att växa fram en egen genre inom framförallt amerikansk samtidsanalys, där skribenter använder sig av mindre kända detaljer från välkända historiska personers liv som ett genomgående dramaturgiskt element för att ge nya vinklar på dagens fenomen. Här är framförallt Malcolm Gladwell den mest framgångsrika skribenten, inte minst stilistiskt.
Men även Carr ror hem den nya populärvetenskapliga dramaturgin.
Ta bara det andra kapitlet (med den för genren typiska inledningen: ”Friedrich Nietzsche was desperate.”), där vi hoppar mellan Nietsche, Freud, får inblickar i neurobiologi och får följa hjärnforskningens framsteg – samtidigt som Carr drar upp några huvudlinjer inom filosofin och placerar sig själv, med lätt fuskande tangenttryckningar, mitt i händelseförloppet:
“It’s 1968. I’m nine years old, a run-of-the-mill surburban kid playing in a patch of woods near my familys home. Marshall McLuhan and Norman Mailer are on prime-time tv, debating the intellectual and moral implications of what Mailer drescribes as `man’s acceleration into a super-technological world’”.
Jag är alltså väldigt fångad av den första tredjedelen.
Dels för att den för mig personligen har varit full av nya insikter till varför man beter sig som man gör och dels för att den på ett så ledigt sätt har lyckats förmedla en extremt komprimerad men ändå levande bokhistoria, språkhistoria, forskningshistoria och teknikhistoria.
Dessutom är Carr betydligt mer balanserad än vad jag hade förväntat mig. Det är uppenbart att han (hittills) är noga med att betona att vinsterna av internetutvecklingen är odiskutabla.
Det ska bli väldigt intressant att se hur skiftet till den mer tesdrivna delen i boken ter sig.
Vad tycker ni? Håller ni med?
Hur tycker ni att läsningen av den första tredjedelen har varit? Vad har ni gillat, vad har ni reagerat över? Hur har era tankar gått?
Det ska bli oerhört spännande att höra era funderingar.
Välkomna in i samtalet!
/anders mildner
PS/ Man kommenterar genom att klicka på rubriken till det här inlägget.)
PS 2/ Undrar du vad Bokprat är för något? Läs mer här. Hela tidsplanen för den här boken finns här.
Här på Bokprat läser vi och samtalar kring nya, spännande böcker. Böcker som vi tror påverkar vår kultur, vårt samhälle och oss själva.
Du stöttar Bokprat om du köper böcker genom oss.
Bokprat: The Shallows, tredjedelscheck | Mindspark
on Jun 30th, 2010
@ 12:12:
[...] Läs mer på bokprat! [...]
gisela jönsson
on Jun 30th, 2010
@ 12:27:
Håller med dig just att det ska bli intressant att komma till den mer tesdrivna delen av boken. Har börjat tröttna en smula på historieredovisningen. Som för att bevisa hans poäng tycker jag att den är lite för lång.
Jag känner samma för Carr så här långt, som jag gör för Malcolm Gladwell, dvs man förstår deras “poäng” ganska snabbt och sen känns resten av boken repetitiv och long winded. I synnerhet med Gladwell då hans “resten av boken” bara består av fler anekdoter, inga bevis. Men jag har fortfarande hopp om Carr, och om jag inte håller med honom så ska det bli intressant och fundera på varför. Eller så håller jag med: jag kan ju definitivt känna igen mig i jet ski-zippandet på ytan det här senaste halvåret.
Har även bloggat om boken & mer om hur det relaterar till mig personligen.
Hampus Jakobsson
on Jun 30th, 2010
@ 13:06:
Jag håller med dig att det är en fängslande bok, just för att Carr betonar hur lätt (och kanske till och med farligt) det är att bli distraherad. Själv känner jag igen mig enormt i boken och har faktiskt det senaste året börjat lida av att mitt fokus inte är så långvarigt som det en gång var. Jag undrar hur mycket det beror på Internetanvändande…
Jag klarade inte av att hindra mig och har därför läst ut boken – det kommer en tyngre fas (?) med mer om hur hjärnan fungerar samt om teknologins påverkan på samhället sen urtiden till nu. Jag tyckte det var speciellt intressant att testa att läsa den på Kindle appen på iPadden – blev väldigt test
John Swedenmark
on Jun 30th, 2010
@ 13:34:
Det som gör boken essäistiskt hållbar så här långt är att den och författaren är inblandade i undersökningen, som öppnar sig mot nånting okänt. Lite som en loggbok där man inte vet fortsättningen än.
Därför får resonemangen kring “de intellektuella teknologierna” stuns och inlevelse. Brytningstiderna anropar varann.
(Även om jag tycker att han gör en fel gränsdragning sid 51 när han utgår från att talspråket är medfött – de historiska språken kan lika gärna också kallas teknologier.)
Däremot tycker jag att de neurologiska avsnitten är lite väl mycket nöjessnorkling, och på så vis ett bra exempel på det vi är rädda för att vi drabbats av, vad nu den diagnosen ska kallas.
Hursomhelst ett utmärkt val för reflekterande läsning.
andersmi
on Jun 30th, 2010
@ 13:39:
@Hampus: Ja, blev det en skillnad där tror du för dig – med läsningen som ebok? (gissar att du läste på papper, Gisela).
Karin Lilja
on Jun 30th, 2010
@ 13:53:
Jag satt och fnissade åt mig själv när jag satt och läste första tredjedelen – fotbolls-vm på teven, morföräldrar som satt och ojade sig över något, barn som for omkring, äkta män som var förkylda, hundar som ville ha käk: livet är ett enda avbrott, oavsett internet!
Dessutom blev jag inspirerad av starten av The Shallows och började därför läsa en helt annan bok, nämligen den svenske neurofysiologen Torkel Klingbergs bok Den översvämmade hjärnan (som jag ser att Carr refererar till lite längre fram).
Men så skärpte jag till mig och är inne på kapitlet om Lee Forest. Och jo. Det är en intressant bok och jag gillade verkligen starten, men så här långt sitter jag och tänker: cut to the chase! Kom igen! Boktryckarkonstens, skrivandets och språkens historia har jag redan en hyfsad inblick i, så den biten hade gott kunnat vara lite kortare. Och neurofysiologin kunde Carr gott fördjupat sig lite i (därav Klingberg).
Så nu förväntar jag mig att något händer de närmaste sidorna. I filmer kommer första vändpunkten ofta efter den första tredjedelen, och det kan ju vara så här också.
ramusthomas
on Jun 30th, 2010
@ 14:13:
Kanhända är vi som läsare och kulturintresserade mer kunniga om skriftens och bokens historia (även om det kan vara en dålig generalisering) och därför vill vi veta något nytt nu, men är inte det också lite av Carrs poäng, att vi ständigt vill veta nu, att det kan vara en anledningen till den nya läsakten?
I mitt fall, är det åtminstone det som irriterat men också imponerat mest hittills. Jag kan irritera mig på hans brottstycken, hur han kastar sig med citat som emellanåt känns som pricken över den där vokalen, och emellanåt som något pliktskyldigt, som om läsaren inte skulle kunna relatera till något faktiskt skeende i vår tids utvecklingshistoria. Nåja, men det är ju till viss del det som Carr själv anser sig vara offer för, det ständiga hoppandet i historien, det nya läsande, det är på något vis genialt att skriva som sin egen teori om läsning, det är övertygande utan att vara påfluget.
Trevlig bok för att sammanfatta, ska bli kul att se vad Carr kan tänkas komma med fram över. Och bokprat, tänk, det verkar fungera!
Kal Ström
on Jun 30th, 2010
@ 14:44:
Hela min kropp skrek “Get on with it” när han visat, visat igen och visat igen hur teknik förändras och hur vi förändras av hur tekniken förändras. “Intressant genomgång, now get to the point.” Dessutom hade han samma grepp i “The Big Switch”.
En av många gånger jag lidit av att amerikanska författare ofta får betalt per ord.
Frågan som ringer i mitt huvud är: Vet vi verkligen att vi var framme vid “rätt” läsning? Är det så att vi måste stanna vid den som varit? Status quo måste vara värt något. Vad förlorar vi? Vad vinner vi?
Dessutom funderar jag på om vi behöver så mycket mer än hans artikel i ämnet från Wired 18.05? De sista sidorna har en del att bevisa.
Apropå jämförelsen med Gladwell: Jag håller med, men Gladwell gör det så mycket mer flyhänt. Han är mycket mer vän med språket än vad Carr är. Dessutom kan jag inte hjälpa att tvivla på Carrs uppsåt. Hur mycket är han oroad och kritisk till utvecklingen utvecklingen och hur mycket positionerar han sig för att få utrymme som den massmediealt så viktige “andre” i diskussionen.
andersmi
on Jun 30th, 2010
@ 18:20:
@Kal Ström: Ja, det är en intressant fråga det där med positioneringen. Det ligger väl kanske till grund för en del av historieberättandet också – man framstår ju som mer trovärdig framåtblickare om man har kollen bakåt?
Kal Ström
on Jul 1st, 2010
@ 08:00:
(Jag stavar bra och upprepar mig inte märker jag. Det är ju bra.)
På ett sätt spelar det ingen roll vad hans uppsåt är, perspektivet är relevant oavsett. Om inte annat för att jag ska stanna upp, tänka igen och först därefter avfärda honom. Om det nu är vad jag kommer göra.
Jag tyckte Carrs artikel i Wired var mycket bättre än Shirky/Pinkers i alla fall.
Peter Lindberg
on Jul 3rd, 2010
@ 08:13:
Min tredjedelsrapport: http://fibban.fleecelabs.se/2010/07/bokprat-carr-shallows-2.html.
Jag är en bit in i kapitlet ”The very image of a book” och jag tycker boken varit mycket intressant under kapitlen om mediers och teknologiers effekt på våra hjärnor och hur vi uppfattar omvärlden.
Men sedan förra kapitlet, ”A medium of the most general nature” har han blivit tvärt negativ på ett sätt jag har lite svårt att svälja. Kände av det i första kapitlet ”Hal and me” också.
Kal: Håller med om det där att Carr verkar tycka att boken var det mest fulländade sättet att skriva och läsa. Snubblade över ett Roland Barthes-citat i en annan bok som jag hade med i min första rapport från läsningen: http://fibban.fleecelabs.se/2010/06/bokprat-carr-shallows.html
Carr diggar det Barthes kallar ”the work” men vad är det som säger att ”the text” är underlägsen?
John Swedenmark
on Jul 3rd, 2010
@ 10:42:
Nu har jag läst till sidan 148 och är full av hundöron och förstrykningar. Tycker det bränner till på sidan 115, första stycket i kapitlet ”The Juggler’s Brain”, när han lite fånigt ber om ursäkt för sin långa frånvaro som textsubjekt, som ”jag”. Inte för själva det retoriska tricksets skull, utan därför att så mycket av den underliggande problematiken handlar om en känsla av jagförlust och jagupplösning.
På ett plan är Carr förnuftig och vet om att browsning och läsning är två olika slags verksamheter. Samtidigt har han en katastrofkänsla av att den senare håller på att utkonkurreras, med ett slags modern demens som resultat, och det är den paniken som hela tiden slår igenom.
Men varifrån kommer den därv övertygelsen att det verkligen råder ett konkurrensförhållande mellan de två verksamheterna, understödd av den ganska paranoiska undertexten att hjärnan håller på att omprogrammeras av yttre makter?
Inte heller det långa neurologiska kapitel 7 imponerar särskilt. Beskrivningen blir aldrig mycket mer exakt än ungefär att det händer nånting med neuronerna + ett långt resonemang om ”den översvämmade hjärnan”, uppbyggt kring grundmetaforen att vi försöker ösa ur ett badkar med en fingerborg, som visserligen är åskådlig, men samtidigt förrädisk beträffande vad den berättar om medvetandet och minnet.
Kan man inte omformulera oron (hans och allas vår) som att jagupplevelsen försvinner när man befinner sig i sökmodus (t ex svampplockning), men förstärks av andra verksamheter som inbegriper hela ens subjektiva erfarenhet.
För att kunna se att det inte råder konkurrens utan tvärtom gott om övergångar. Twitter i morse hänvisade mig till en ledare i Expressen som förstärkte saker jag funderat över sista tiden och utlöste en bultande tankeverksamhet, ja en tänkarpromenad. Och den erfarenheten kommer att påverka mitt sökmodus i fortsättningen så att min uppmärksamhet är mer eller mindre förändrad.
Och detta växelspel har förstås ett neurologiskt korrelat, men den diskussionen kräver ett annat slags fördjupning.
I nästa inlägg om det blir nåt ska jag försöka säga nånting om en fråga som varit underliggande i flera av kommentarerna, huruvida Carrs skrivsätt är ett symptom på det förfall han beskriver.
Hampus Jakobsson
on Jul 3rd, 2010
@ 16:12:
@anders: jag tror det enda som påverkade mig var att jag verkligen fick tänka på om jag lockades att klicka iväg till facebook eller nåt. det andra som var intressant var att alla referenser var länkar – vilket var jäkligt störigt… så jag håller med om att fler länkar, leder till en mer distraherad läsare.
min huvudsakliga take-away var att jag ska vara modalt närvarande – bestämma mig för om jag vill twittra och scanna, eller om jag ska fundera och läsa noggrannt.
min sammanfattning ligger här: http://cl.ly/67b77d2d20ab06cec28d
Peter Lindberg
on Jul 3rd, 2010
@ 17:13:
Hampus: Är detta ett citat ur boken: ”But unsurprising: a system that turns anyone into a chef, renders no good chefs”? Kan nog inte köpa det påståendet; det vore snarare surprising om det var så.
Andreas Ekström
on Jul 4th, 2010
@ 10:00:
I all hast, ett tips: Missa inte Carrs förra bok, “The Big Switch”. Pedagogisk, smart, eftertänksam – och en viktig källa för mig när jag skrev om Google.
Karin Lilja
on Jul 4th, 2010
@ 11:49:
Bra där, Andreas! Vi är på gång att fixa en lista till varje bok med relaterad läsning/lyssning – böcker, artiklar, inslag, blogginlägg – som inte behöver direkt ha med den lästa boken att göra, men ändå kan tänkas höra ihop på något sätt. (Lite som P3-Christers “Apropå det …”)
“The Big Switch” känns given. Fler böcker, länkar, inlägg som kan passa?
Kal Ström
on Jul 4th, 2010
@ 12:13:
Karin:
McLuhan: Media
Carr: The Big Switch
Shirky: Cognitive Surplus
Artiklarna Carr skriver om i slutet av boken samt artikeln han skrev själv i WIRED.
andersmi
on Jul 4th, 2010
@ 20:24:
@John: Det är ju en rätt spännande fråga – om hans skrivsätt är ett tecken på det förfall han beskriver. Eller om vårt lässätt är det (vilket ju jag grubblat en del över).
I vilket fall som helst tycker även jag att han har lite svårt att ro hem sina poänger hela vägen. Får se hur det blir i fortsättningen med detta – jag är halvvägs och väntarväntarväntar på ett förlösande kapitel.
Jag kan också sakna ett klassperspektiv på boken och läsandet, som ju historiskt sett faktiskt aldrig varit allmängods.
Samtidigt: tråkigt har jag inte haft någon gång. Och jag reagerar h-e-l-a tiden, varje sida är full av markeringar och anteckningar.
Mattias Boström
on Jul 4th, 2010
@ 21:00:
Jag kände mig duktig som hade hunnit läsa den överenskomna tredjedelen av boken till i onsdags. Jag har på senare år läst allt färre böcker, vilket ju är knäppt med tanke på att jag jobbar på ett bokförlag. Istället läser jag väldigt mycket annat. På nätet…
På onsdagen kom det så mycket emellan att jag inte hann kommentera här om mina tredjedelsreflektioner. Och på torsdagen var det nästan lika körigt – det är så mycket på jobbet just i dessa dagar. När jag väl hade kommit hem på kvällen så kunde jag inte längre tänka smarta tankar. Och jag som skulle ha behövt skriva på min sociala medier-bok också…
Fredagskvällen kunde jag nog ha kommenterat, men då dök det upp ett helt nytt bokprojekt som pockade på omedelbar uppmärksamhet. Igår lördag kom livet emellan.
Och nu är det söndag och jag kommenterar äntligen om något som jag fann totalt omvälvande redan i början av veckan. Jag lovar, även om det inte synts i skrift förrän nu, så har jag tänkt enormt mycket på Carrs grundtes de senaste dagarna. Den har fått mig att omvärdera min tid på nätet. Inte så att jag ägnar mindre tid på nätet än för några veckor sedan. Men jag förhåller mig annorlunda till min aktivitet. Jag trodde förut att min nättid bara gick ut över andra sysslor rent tidsmässigt, inte att jag sakta men säkert programmerade om mig själv.
Jag är en person med extremt många projekt på gång samtidigt. Det är så jag fungerar. Jag vill inte bara satsa på en grej i taget. Samma sak är det när jag är uppkopplad. Jag gör alltid flera saker samtidigt. Det är ineffektivt som sjutton, men oerhört svårt att låta bli. Jag har inte världens bästa disciplin i sådana lägen.
Eller vänta, hade jag inte bättre “disciplin” förr? Det kanske inte är disciplin det handlar om, det är kanske något som hänt med min hjärna.
Jag måste få tänka mer på det här. Det här är lite för stort.
För en mängd år sedan gav mitt dåvarande förlag ut en bok om hur fysik och kemi är det som påverkar allting som händer under matlagningen. Det finns ingen magic touch i köket – det är självklart naturlagarna som styr. På samma sätt finns det ingen magic touch i min hjärna. Hur jag tänker och agerar, allt det där är det självklart fysiken och kemin uppe i hjärnan som bestämmer över. Jag har bara inte tänkt på det sättet förut.
Jag läser Carr med enormt stort intresse. De historiska partierna tilltalar mig kanske mer än de svåraste forskningsneurologiska avsnitten, men jag suger åt mig allt jag kan förstå.
Jag läser vidare.
John Swedenmark
on Jul 6th, 2010
@ 05:57:
Det häftiga med den här studiecirkelformen är ju, hade jag nästan glömt, att men gör sina kommentarer mitt i läsningen, medan boken fortfarande är levande materia. Nu när jag läst färdigt har jag en helt annan, färdig, bild av helheten. Nu har de anatomiska förändringarna inträtt!
Så jag har upplevelsen av att Carr lyssnade på min kritik. De tre slutkapitlen med tillhörande kortisar har ett helt annat erfarenhetsdjup.
Först det fiffiga teologiska perspektivet på Google, som vackert åskådliggör att det är systemets interna logik som styr, inte användarnas (eller utvecklarnas) behov och begär. Sen den utmärkta konkretiseringen av att problemet uppstår på minnesnivå. Att det är upprepningen som gör att grejer fastnar, också rent anatomiskt. Och så till slut återupprättandet av Weizenbaums varning för att vi håller på att förvandlas till maskiner, jag måste skaffa den där boken.
Därtill den viktiga passusen där han vittnar om att han måstat stänga av allting för att kunna skriva den här boken. Stor respekt för den återhållsamheten i berättandet; jag gissar att förläggaren under pistolhot försökte få honom att etablera den scenen – den utsägelsepositionen – redan i bokens inledning.
Med det här upplägget – en trevande inledning full av vantrivsel i samtiden som övergår i konkretisering av problemet – blir boken en kraftfull men mild uppmaning att försöka bibehålla sin mänsklighet, och att det är en motståndshandling.
John Swedenmark
on Jul 6th, 2010
@ 06:49:
Och Anders, klassperspektivet ska vi inte försumma. På många sätt är det här en bok om de intellektuellas proletarisering, villkoren till exempel för oss som jobbar med att producera text och ideologi.
För levebrödet (=en medelklasstillvaro) konkurrerar vi på en marknad där inget är beständigt och förutsägbart, och där effektiviseringen ställer allt högre krav på produktivitet (färre ska göra mångas arbete).
I det läget kan informationsaccelerationen bli en form för vars och ens frivilliga underordning. Man biter ihop och levererar.
Under allt större del av sin vakna tid.
Medan internet etc för dem som jobbar med andra typer av produktion (eller tjänster, eller är arbetslösa) kanske har en betydligt mer godartad potential som förmedlare av insikter och erfarenheter. Man hittar fram till det man har nytta av och/eller är intresserad av.
Att jobba på nätet. För att ibland ha råd att dra sig undan till en stuga i Coloradobergen och skriva en bok som verkligen ger avtryck. Det innebär en proletarisering.
”Being self-employed and of a fairly solitary nature, I have the option of disconnecting. Most people today don’t. The Web is so essential to their work and social lives that even if they wanted to escape the network they could not.” (sid 199 i utvikningen ”on the writing of this book”)
Det där med ”most people” är nog mer sociologiskt grundat än statistiskt; det ska läsas ”most people like me”. Men det ger ändå en varning om nätet som en form för utsugning, jämförbar med Bo Göranzons tidiga studier av datoriseringens effekter i arbetslivet.
Hampus Jakobsson
on Jul 21st, 2010
@ 17:55:
@peter – nä, exakt – föga förvånande. Och det är inte ett citat.
The Shallows: sammanfattning « Bokprat
on Jul 29th, 2010
@ 17:13:
[...] 2. Tredjedelsläsningen. [...]